söndag 15 oktober 2017

Elitism och populism

De senaste dagarna har ett underhållande klipp ur den kanadensiska Samantha Bees Full Frontal- show cirkulerat på webben (nedan). Ämnet är den finska kampen mot informationspåverkan. En poäng som lyfts fram är att det är viktigt att inte upprepa den falska informationen man vill motverka. Det är en viktig poäng och därför blev jag lite besviken på Helsingin Sanomats juttu om populism och forskaren Cas Mudde. För jag tycker man förfaller till just det; allra mest flagrant är det i slutklämmen, som utgörs av fem orsaker till populism enligt Mudde. Hela resonemanget utgår från vad "eliten" gör eller inte gör.

Elit är ett av vår tids mest missförstådda begrepp. I stället från att ha varit ett positivt ord, vilket skulle vara i linje med bildningsvänlighet och meritokrati, har det förvandlats till ett skällsord i bästa jantelagsanda. Ingen ska minsann vara bättre på någonting än någon annan. Detta är en särskilt förödande ideologi i en tid då vi har behov av mera expertis och specialkunskaper än någonsin förr. Vi borde applådera dem som strävar till att bli de främsta av de främsta. Inom olika områden, för det finns massor av olika eliter. Att klumpa ihop ekonomisk, kulturell, akademisk och all annan elit till något förhatligt, egoistiskt och samhällsfrånvänt är närmast katastrofalt.

Tacka vet jag Ann-Christin Jungar.  Vidare hoppas jag att någon hastigt skulle göra en "motgallup" till Halla-ahos förskräckliga tilltag att framställa det som om att 67% av finländarna tycker koncentrationsläger är okej.

söndag 8 oktober 2017

En hundraåring jag gärna firar

Marthorna på besök i Aiskog. (Hittat på Brages Pressarkiv)


I går var jag festtalare första gången i mitt liv och det var riktigt spännande. Sjundeå Marthaförening firade 100-årsfest. Jag var sekreterare under många år och även ordförande under en kort tid innan jag flyttade från orten, så jag var mycket hedrad och glad att bli inbjuden som talare.

Eftersom jag blev tillfrågad i mycket god tid, så jag hade förberett mig med att rota lite i mitt favoritarkiv, Brages Pressarkiv. Den gamla lokalpressen är ju en guldgruva, den gränsar till dagens sociala medier med allt sitt skvaller och mycket personliga och fina inlägg som skickats in av läsare från alla tänkbara evenemang och tillställningar. Bland dessa märks på 1920- och 1930-talen signaturen G.J. från Sjundeåmarthorna, troligen är det Greta Jansson som bodde på Bäcks skola där hennes man var lärare, som ligger bakom initialerna.

Marthaföreningen i Sjundeå grundades i en tid då det rådde verklig brist. Carl-Johan Lindén berättade igår för mig att rågskörden misslyckats kapitalt och till och med strömmingen var borta det året. Händelserna i Sjundeå gick ju i en riktigt hemsk riktning, men efter att läget lugnat sig kom verksamheten igång igen och man gjorde imponerande insatser för matkultur och huslig ekonomi och det var samma aktiva människor som tillsammans med Lantmannagillet startade upp handelslaget på orten.  Otaliga är de kurser man ordnat under decennierna i matlagning, vävning med mera. Eller som det skrevs på trettiotalet:


”I köksträdgårdarna ha selleri och purjo jämte flera kålsorter invandrat. Kring de små stugorna prunka ännu kejsarkronor och stormhattar som förr men mer ordnade och ansade, glatt blickande ut över morotsbänken, som skall ge barnen vitaminer för vintern. [ … ] Slutsumman blir dock: Sjundeå Marthaförening är en syster till Sjundeå Lantmannagille och har jämsides med detta arbetat på kulturens, både i ursprunglig och vidsträckt betydelse, höjande i Sjundeåbygden. ” 
 Nyland 15.6.1935


Men det var inte bara hushållen som sysselsatte. En rolig upptäckt var det livliga teaterlivet man haft, ofta med flera teaterföreställningar i året. Ibland var det skolbarnen som spelade upp sina pjäser. Inte sällan var det ändå marthorna själva, ibland med hjälp av sina män, martyrerna, som spelade teater. För mig nystades upp ett tidigare okänt stort fält att finlandssvenska pjäsförfattare och amatörteater. Mer känd bland författarna var kanske Adèle Weman (bibliografi) men intressant och tydligen populär var också marthan Maria Nyström från Lovisa (bibliografi), som troligen också var medarbetare i den för marthorna viktiga Husmodern. Dessutom fanns det män som Helmer Jarl Wahlroos och Alfred Tallmark bland författarna.

Lite fascineras jag av marthornas oproblematiska identitet som traditionell kvinnorörelse (som i och för sig alltid också välkomnat män). Är det inte en aning självmotsägande?  "Skrankor" som begränsar kvinnan nämner man sällan, utan marthorna är handlingskraftiga och fixar saker som behöver fixas, med omtanke och medkänsla och utan konfrontationer. Tillsammans. Kunskap är makt tänker man, både i den egna vardagen och i samhället. Men Martha har också sina rötter bland en mer välbärgad del av befolkningen, där kvinnor haft resurser och stort inflytande. Inte minst då tiderna varit kärva har mycket ansvar legat hos husmödrarna, som haft att skaffa fram mat och förnödenheter åt familj och hushåll. Min känsla är också att marthorna aldrig varit exkluderande, utan tvärtom öppna för alla.

I dag är det ekonomiska också i högsta grad ekologiskt, en syn som faller så väl i marthatanken. Vi kan alla vara smartha och det är lika viktigt som någonsin.

lördag 7 oktober 2017

God förvaltning

Svenska Yle med Linus Lång i spetsen har igen profilerat sig med seghet och goda journalistiska ambitioner. Denna gång gäller det den utdragna kampen om tillgång till offentliga handlingar. De patetiska försöken att hänvisa till personlig integritet när det gäller besökare i Finlands riksdag döljer ju inte det medvetna sabbandet av journalisternas arbete. Ingen människa tvingas besöka riksdagen i egna ärenden. Det är inte heller det enda sättet man kan få kontakt med beslutsfattarna. Ingen i vårt land behöver en rättighet att besöka riksdagshuset inkognito.

Det kommer förstås inte att lyckas att hindra journalisterna från att utföra sitt arbete. De har laglig rätt att arbeta med personregister och är bundna av etiska regler vad gäller användningen av dem. Det betyder att man måste utgå från att de inte utan orsak sprider ut uppgifter om privatpersoner. Att man på Yle överväger sådant noga framkom ju redan i Panama-utredningen. När politiker på detta sätt motarbetar det demokratiska samhällets grundläggande funktioner (media) är det mycket upprörande och lika korkat som att skicka polisgarden mot katalanska väljare. Det undergräver beslutsfattarnas egen legitimitet, men ännu värre gnager det allvarligt på förtroendet för hela samhällssystemet.

Vi kan alltid rösta bort stolliga politiker som bara är rädda om sin egen makt. Att de dessutom är extremt kortsiktiga i sina handlingar har ju bevisats av farsen kring sannfinnarnas regeringsmedverkan, som torde sakna motstycke i vår historia. Värre är att vi lever i en tid då vi borde kunna agera mer långsiktigt och på ett hållbart sätt som samhälle. Att underminera solidaritet och ansvarstagande för gemensamma frågor kan bli förödande eftersom vi nu borde förbereda oss på klimatförändringar och migration i en konstruktiv anda.

Vi behöver transparent och demokratiskt styre och en regering och riksdag som följer grundlagens anda och högsta förvaltningsdomstolens beslut.  Och så behöver vi tjänstemän som också gör det och inte skickar ungar till Afghanistan. Vissa dagar blir man bara så trött. Tur att vi har linusar, jeanettar, tommin och andra som orkar kämpa.

lördag 30 september 2017

Oro och tröghet bromsar framsteg

By Shalom Jacobovitz, derivative work: Brocken Inaglory  CC BY-SA 2.0  via Wikimedia Commons


Ett av de stora problemen för forskare som vill publicera forskning före den blivit kollegialt granskad är rädsla för scooping. Det är inte nödvändigtvis alltså att någon direkt snor ens resultat, men nog påskyndar sina egna processer för att hinna publicera först. Granskningsprocessen i tidskrifterna tar nämligen tid, också på grund av att arbetet utförs som frivilligt och extra arbete. Först ute är viktigt. Men som cancerforskaren Jacob Scott sagt, är publicering av manus tvärtom ett sätt att dokumentera sin egen forskning redan före granskningen.
"I get that fear, but I look at it in the opposite [way]. Preprints are my defense … really a flag in the sand and proof that it's mine." 
-- Jacob Scott

Överhuvudtaget har jag själv lite svårt att se varför det ska vara så stor skillnad på den exakta tidpunkten av publicering av enskilda resultat, att det kunde vara direkt avgörande för en forskares fortsatta karriär. Vetenskapen fungerar ju inte så att ett nytt resultat ändrar någonting. Det behövs alltid flera undersökningar kring samma fråga, innan man på riktigt kan säga att något är bevisat. Vi ser tvärtom igen det fullständigt absurda gällande citatindex: den som först är ute behöver inte hänvisa till den som som publicerar senare, medan den som är senare ute är tvungen att förhålla sig till de tidigare och ge dem kredit genom att hänvisa. Citat är helt enkelt en rutten indikator på forskningens kvalitet, inte minst om det innebär att den som håsar mest vinner. Problemet kunde också formuleras så, att vi helt enkelt evaluerar kvaliteten av vetenskapligt arbete på fel sätt genom att "mäta" den på bara ett ställe i processen.


Den av Knowledge Exchange använda
modellen av forskningsprocessen


Det är problematiskt att knyta evaluering och utvärdering så starkt till ett visst skede av forskningsprocessen, vilket också var en av utgångspunkterna då Knowledge Exchange i veckan samlade en grupp sakkunniga i Paris för att fortsätta det arbete vi började i mars för att utveckla öppet vetenskapligt arbete (vilket jag tycker kanske är en bra översättning på Open Scholarship). Det är framför allt Cameron Neylon som har utvecklat en sorts modell eller ramverk för att vi bättre ska kunna greppa det komplexa fält forskningen utgör. Kort sagt har modellen tre axlar:
  • Forskningsprocessens olika skeden (sökning, planering, projektfas, spridning)
  • Olika arenor (politisk, ekonomisk, social och teknisk)
  • Olika nivåer av granularitet (mikro, meso och makro)
Vi testade formulering och gestaltning av många olika utmaningar, i min arbetsgrupp främst ur ett ekonomiskt perspektiv, och modellen visade sig fungera bra. Den underlättade kommunikation och problemformulering ansenligt, tyckte åtminstone jag. De olika utmaningarna handlade om utveckling och upphandling av tjänster, ägande, finansiering och anammande av infrastrukturer, forskningsverksamhet och olika typer av artefakter. Men det handlade också om att definiera drivkrafter och om etiska frågor, varför vi vill ha öppenhet påverkar också hurdana val vi i slutändan gör.

Kort sagt handlar det enligt mig många gånger om att man i kritiska ögonblick missar att fatta beslut som främjar öppenhet på många olika nivåer och i olika kontexter. Inte bara vad gäller enskilda forskares val av publikationskanaler utan också till exempel då det gäller att implementera policy på organisationsnivå. Det gäller både stora och små beslut, men vi borde kunna hitta de mest kritiska punkterna och lösa knutarna där, minska oron och öka medvetenheten och kunskapen om hur man uppnår god effektivitet och kvalitet framför allt i ett lite längre perspektiv. Med tanke på att 83% av finska forskare explicit stöder öppen forskning är det alla parters skyldighet att föra utvecklingen i rätt riktning. 

Jag arbetade alltså mest med den ekonomiska sidan, som inte sällan tenderar handla om högre granularitetsnivåer, eftersom verktyg ofta erbjuds eller skaffas av organisationer och trögheten kan vara ett verkligt problem. Samtidigt lever forskarna i en annan verklighet som behandlades av en annan grupp. Forskaren använder sig vanligen av mellan 10 och 30 olika system eller mjukvaror och av dessa är det minsann inte alla som dikteras av finansiären, utan oftast är det pragmatiska val forskaren gör. Ändå är öppenhet och interoperabilitet något som vi kunde främja ännu mera på denna front, så att forskarna bättre kan leva upp till sina öppenhetsmål.


Man kan läsa mera om arbetet i Knowledge Exchanges senaste publikation. Vi kommer nu att arbeta vidare med att samla in och analysera olika typer av information för att underlätta öppen vetenskaplig verksamhet och försöka hitta så konkreta lösningar som möjligt.

fredag 22 september 2017

Biovetenskaper och öppen forskning

I Sverige har de molekylära biovetenskaperna vid KTH, Stockholms och Uppsala Universitet samt Karolinska Institutet organiserat sig till ett stort SciLifeLab-nätverk redan år 2010. Det innebär att man har möjligheter att bygga infrastruktur och tjänster på ett koordinerat sätt. Inte helt oväntat har också datahantering en allt viktigare roll, med allt vad det innebär, från kontroll av tillgång och uppföljning till samordning.

Om ett forskningsprojekt enkelt genererar sex terabyte data om dagen och vi har hundratals projekt, inser man snabbt att här finns vissa utmaningar med både arbetsflöden och informationsförvaltning i allmänhet. Det talas om system som kan skalas upp till 96 yottabytes (96 miljoner miljoner terabytes, om jag förstått rätt ... ) Hur kan man processa, dokumentera och arkivera alla dessa data så att de faktiskt är FAIR, alltså findable, accessible, interoperable och reusable? Så är också biovetenskaperna de som faktiskt har egna informatiker som jobbar tätt tillsammans med forskarna, en modell som jag hoppas kunde sprida sig till andra vetenskaper i takt med att samtliga får mera dataintensiva delar.

Förra veckan besökte jag SciLifeLab i Uppsala och deltog i en workshop om öppen forskning. Vi fick höra om många otroligt spännande forskningsprojekt och om viktiga internationella samarbeten såsom Elixir. Väldigt intressant verkade också Scipion-projektet, där man utvecklat metoder för att hantera och dokumentera arbetsprocesser med data som går igenom flera olika steg och flera olika mjukvaror. Sådant är helt avgörande för att en forskningsprocess ska vara genuint möjlig att upprepa.

Vad gäller öppen forskning ser det ut att börja röra på sig i Sverige, då man på olika håll satt igång projekt för att främja utvecklingen (KB, VR). Saken är ju nämligen tyvärr den, att ska forskningen bli öppen behövs också både policybeslut och satsningar på att utveckla infrastruktur och processer inom forskningens administrativa och organisatoriska strukturer. Och även på detta seminarium märktes att det finns en stor förståelse för nyttan av öppenhet och en vilja hos många forskare att främja open science. Men det behövs förutsättningar och strukturer och dessa kräver både resurser och koordination.



lördag 16 september 2017

Finlands forskning 2030

Undervisnings- och kulturministeriets pågående vetenskapsstrategiarbete drog igen till sig min uppmärksamhet, då två forskare skrivit ett skeptiskt inlägg i Suomen Kuvalehti. Jag reagerade allra först på deras starka försvar för den enskilda forskarens självständiga arbete. "Betydelsefulla vetenskapliga idéer är ofta resultat av ensamt arbete", skriver de utan dess mer belägg. Själv är jag benägen att tänka att även om detta historiskt sett kan vara sant, är det sannolikt allt mer sällsynt att forskare inte skulle vara i ständig samverkan och ständigt samarbete med varandra och idéer födas just i samarbete. Vetenskapen har helt enkelt blivit så komplex. Men visst är det viktigt att erkänna och räkna med ett det också behövs uppslag och insikter som faktiskt föds i skallen på enskilda individer och ibland säkert som resultat på långa tider av grubblande och funderingar. Bara att formulera en tanke eller fråga kan vara väldigt svårt.

Det andra jag reagerade på i skrivelsen var den negativa inställningen till medborgarvetenskap (eller medborgarforskning). Det känns ibland som om forskare medvetet missförstår öppenheten. Intressant läsning utgör på denna punkt också utlåtandena om det nya förslaget till en ofråntagbar rätt till parallellpublicering, en lag som redan finns i bland annat Frankrike. Det är helt klart att det finns lägen då öppenhet är problematiskt eller oetiskt, men dylika halmdockor som snarast känns som försvar av elfenbenstorn, gör mig lite ledsen. Att som skribenterna i SK påstå att främjande av medborgarvetenskap skulle innebära att "forskning behöver allmänhetens acceptans" och att en sådan tanke skulle vara både "absurd och farlig", gör mig bekymrad över skribenternas uppfattning om vad de håller på med och vilken position de har. Vad är det för vits att hålla på med klimatforskning om den inte har någon som helst acceptans, om vi inte behöver kämpa för att den får det? Behöver inte till exempel medicinsk forskning förhålla sig till allmänhetens etiska uppfattningar? Jag blir lite förbryllad.

Samtidigt måste jag medge att håren nog lite reser sig i nacken på mig också, då jag läser konsulternas sammanfattning av den öppna brainstorming som ordnats på webben. In smyger sig tendentiösa frågor om val av "fokusområden" och "spetsar" för forskning. Är det inte lätt i praktiken lika med politisk styrning? Det är något man inom det Europeiska forskningsrådet varit mån om att ta avstånd från. Även Finlands Akademi talar tappert om kvalitet som det enda kriteriet för finansiering. Man borde också akta sig för att börja dilla om kommersialisering och innovation i sammanhanget. Det är alldeles på riktigt företagens uppgift. Ministeriet och staten bör värna om grundforskningen, alldeles så som Jeff D. Sachs med eftertryck sade på Open Science Fair nyligen. Och den måste vara fri och så öppen som möjligt.



fredag 8 september 2017

Open Science Fair






Bara måste börja med att presentera lokalen i Aten. Konferensutrymmet var en upplevelse för sig. I en perfekt värme med växlande solsken och fullmåne, befann vi oss på taket av staden. Eller närmare bestämt det splitternya Stavros Niarchos Centret, där bland andra det grekiska nationalbiblioteket håller på att flytta in. Den där Stavros var förresten ingen särdeles trevlig typ, och det måste vara med blandade känslor man tagit emot bygget. Frågan är om den grekiska staten kommer att klara av kostnaderna. Men just nu är den en strålande sevärdhet, arkitektur som bäst. Så fin att också president Macron trängde sig dit till konferensarrangörernas stora förtvivlan. Arrangemangen blev utmanande, men avklarades rätt bra, tyckte jag. Fast jag åkte innan Macron dök upp.

[Texten fortsätter under bilderna]



Det är Renzo Piano, italienaren bakom Centre Pompidou,
som planerat det nya kulturcentret. Det har en för en finne inte helt
främmande kulturcenterlook.

Från taket, åttonde våningen, ser man åt alla håll,
både havet och Akropolis, inte helt fel.
På taket finns ett glashus, där plenum hölls.


Det kluriga är att husets tak sluttar in mot stan och i sluttningen finns en fantastisk
park med doftande örter och träd av olika slag. Man kan alltså också promenera upp.

På taket var det också kvällsjoga ...


... fast inget för den med höjdskräck.





Konferensen var också på annat sätt annorlunda. Den bestod också av flera riktiga workshoppar där man diskuterade och arbetade. Till och med drama användes som metod. Vargen åt upp mormor som saknade forskarID men drack sedan gift, då flaskan saknade metadata. Publiken vrålade av förtjusning.

Också stora och svåra saker diskuterades. Man märkte bibliotekariernas närvaro. De är som goda krafter i världen, det var samma känsla jag hade på IFLA i tiden. Goda feer. Mycket humanism, medmänsklighet, handlingskraft och tilltro till bildning och kunskap. Men man märkte också att det fanns en stor mängd strategibabbel och stora pengar och prestige på spel. Och frustration och kritik mot tröga maktstrukturer. Till och med cynism. På alla nivåer talades det både om oroande utveckling med tanke på öppenhet och samtidigt verkar man allt tydligare mentalt helt ha begravt alla H- och citatindex och gamla system för vetenskaplig kommunikation. Förlagsdrakarna ses som helt omöjliga att bli av med och på samma gång som helt överflödiga. Stämningen är konstig. “I decennier har vi sagt att det öppna publicerandet är självklart, att ändringen är i full gång. Och ingenting har hänt.” Och ändå har mycket hänt. Men det är klart att vi inte på EU nivå kommer att kunna tackla upphovsrättsfrågan. Lobbyn är för stark, spelet för fult. Men det kan ske på den nationella nivån. Bland andra bibliotekarierna har gett sig fan på det, och allt flera forskare och politiker sällar sig till trupperna.


Jag tror att det är en värdefull analys som gjorts av Knowledge Exchange om olika aktörers intressen inom vetenskap och forskning. Det är viktigt att bena ut vad vi egentligen strävar efter. Det handlar inte om annat än rim och reson, om att skapa en rationellt fungerande värld för kunskapsbygge och -spridning. Den gamla eran är slut.