söndag 15 april 2018

Omgiven av genier

Kom att läsa den populärpsykologiska guiden Omgiven av idioter, som jag fått i gåva av min man. Han vet hur jag, som en ganska stark och otålig personlighet med röda koleriska och gula sangviniska drag som de definieras i boken, ofta frustar av otålighet då saker inte går framåt tillräckligt snabbt dit jag vill och resultaten låter vänta på sig. Boken innehåller inte för mig just något nytt, men det är ju alltid ett redskap för självrannsakan, att ta till grovhuggna stereotyper som den här modellen opererar med. För människor som inte är vana att reflektera och analysera människor och relationer, eller helt enkelt bara idka empati och känna efter, kan det säkert vara nyttig läsning. Och det hjälper en snabbrörlig person att påminnas om hur obekväma många är med förändring och risker.

I sig är det för mig alldeles solklart att det behövs människor med olika personlighetsdrag i en grupp för att saker ska ha någon förutsättning att lyckas. Det hjälper mig också att tänka att någon annan kan tycka att det är helt roligt att arbeta systematiskt och noggrant med detaljer, trots att jag själv varken gillar det eller är särskilt bra på det. Jag kan om jag måste, men absolut helst inte i längre sjok. Och jag är fullständigt medveten om att det kan anses vara fruktansvärt irriterande att jag viftar bort saker som irrelevanta, och alltid återkommer till stora principiella frågor. Jag ha en stark tendens att ifrågasätta om man håller på med "rätt" saker och jag drar mig inte för att fråga det högt. Senior Complicator brukar jag kalla mig. Ibland är det riktigt tungt och känns otacksamt. Jag drivs ändå av en övertygelse om att det är viktigt att regelbundet stämma av det man håller på med mot den stora bilden, mot målsättningarna och strategin. Ibland känns tidpunkten och omständigheterna för det aldrig rätt, utan jag upplever mig själv bara som besvärlig. Ändå måste jag göra det, för jag måste veta vart vi är på väg. För mig är det mycket viktigt.

Samtidigt är jag alltså djupt tacksam och uppskattar otroligt att få arbeta med människor som är annorlunda än jag. Jag kan bara hoppas att jag inte är för jobbig. Till saken hör att jag genuint upplever att jag är omgiven av genier. Mina kolleger, mina vänner och min familj. De är alla guld värda just för att de är precis sådana som de är. På jobbet får jag inte sällan medge att jag inte fattar just något och måste anstränga mig så skallen spricker för att hänga med.

Efter några decennier i arbetslivet har jag ju sett ett och annat. När saker ibland går galet beror det oftast på brister i system. Ibland är det bara fel människa som råkar vara på fel plats: beslut borde fattas av sådana som inte tycker om det, människor som gillar att arbeta systematiskt och noggrant tvingas att jobba med ohanterliga informationsflöden och komplexa frågor under tidspress eller en slarver som jag tvingas peta i evigheter med detaljer. Då uppstår ju frustration, det blir sämre resultat och man förspiller resurser. I viss mån måste ju alla kunna anpassa sig, åtminstone tillfälligt. Man klarar sig knappast hela livet utan att göra sådant man inte tycker om eller är bra på. Men i det långa loppet behövs rätt personer på rätt plats. Och alla behövs, det vill jag tro, bara man hittar sin egen roll och styrka. Så egentligen handlar det ju bara om en så enkel grundläggande sak som att respektera, förstå och uppskatta varandra på riktigt. Att få leva och jobba i sammanhang där så är, är underbart.




söndag 8 april 2018

Forskningsetik för en digital era

Kursförberedelserna får mig faktiskt att ta mig i kragen och samla mina tankar på ett mycket nyttigt sätt. Förutom att ha försökt bena ut maskininlärningens hemligheter har jag således den gångna veckan också för mig själv dryftat etiska och juridiska frågor i samband med digital humaniora. Och det är inte litet det, med den nya dataskyddsförordningen, vars konsekvenser hotar bli närmast absurda.

Ibland undrar man varför oviljan att förstå en så viktig verksamhet som historisk forskning ter sig så stor i ett land där man under förra året kunde konstatera att Historien för vårt lilla land verkar vara heligare och viktigare än något annat. Hur kan man sedan inte prioritera det högt, att vår lagstiftning stöder och beaktar de verksamheter, som är förutsättningen för en fri och grundlig historisk forskning i Finland? Läget verkar mycket oklart. Senaste ryktena gör gällande att dataskyddsmyndigheterna hotar bli en allmän instans för förhandscensur för det vetenskapliga samfundet då det gäller nya delar av forskningen. Det hela verkar både virrigt och verklighetsfrånvänt. Jag hoppas våra riksdagsmän håller siktet på bollen, så att saker kan fungera bättre och inte sämre i framtiden. Att försöka följa hela lagberedningen ens på ett ytligt plan har varit en verklig utmaning. Jag har ändå en viss naiv tilltro till att man kan beakta förordningens anda, som jag uppfattar handlar om transparens och kontroll för individen, men också om vikten av allmännytta och ökad kunskap och stärkt kultur.

Nå väl, ett minst sagt intressant fall har man ju fått tack vare den skandalösa Cambridge Analytica-affären. Rättmätigt har väl största delen av ilskan riktat sig mot Facebook, som inte verkar ha koll på vad folk sysslar med. Samtidigt är det oetiska förfarandet av forskare en potentiell katastrof. Just nu behöver vi mer än någonsin grundlig akademisk forskning om sociala medier, och hur människor beter sig där och varför. Det är inte något vi kan överlämna åt zuckerbergare, frågan är alldeles för viktig och den bör utredas med hjälp av oberoende, öppen akademisk forskning. Här har jag minsann ett ämne för diskussion med mina studenter också. Det ska vi diskutera vid sidan av Open Access och God vetenskaplig praxis och lite annat smått och gott.

måndag 2 april 2018

Vid universitetskatedern

Mitt i årets undervisning sitter jag som vanligt och funderar på föreläsandet som pedagogisk metod. I år heter kursen Kulturens digitala dimensioner. Gruppen är minimal, men det är roligt att studerandena denna gång är litet längre hunna, så de kan reflektera över forskningsrelaterade frågor.

Jag har i år omarbetat kursen en hel del. Dels har jag uppdaterat innehållet med mera videomaterial i förhållande till text, dels har jag tagit in en mera information om digitala metoder. Fortfarande blir ämnet mycket brett, då jag försöker avhandla både teknologi, historia och digital forskning ur olika perspektiv. Frågor om arkivbildning, källkritik och etik blandas glatt med olika lösningar för hur man kan hantera betydelse då man arbetar med data. Det blir både filosofiskt och ganska tekniskt ibland. Även om jag inte förväntar mig att studenterna ska kunna redogöra för detaljerna i länkad data eller neurala nätverk, vill jag att de ska känna att de kan greppa vad det handlar om och vilka teknologier kan komma till pass i hurdana lägen. Och vilka eventuella vetenskapliga problem man bör kunna beakta. Det är viktigt att kunna förhålla sig realistiskt till olika metoder och all världens hype, samtidigt som det finns spännande möjligheter. Det finns så mycket det lönar sig att vara medveten om idag, som människor kanske inte har tänkt på.

Jag har också försökt hitta utmaningar i form av övningar som stöder inlärningen. Som vanligt avläggs ingen tent, utan uppgifter främst i form av blogginlägg under kursens gång. Mycket upplever jag ändå att jag behöver förklara. Katederundervisningen står fortfarande löjligt lågt i kurs. Det är ju klart att man genom att skapa interaktion och engagera studerande i uppgifter som inspirerar till att söka information och lösa problem kan förbättra inlärningsresultaten. Men jag anser fortfarande att det finns ett visst värde i de traditionella undervisningsmetoderna vid universiteten, drag som gör att de är särskilt lämpliga just för universitetsundervisning.

1) Det djupa tänkandet.

För att kunna orientera sig bland vetenskaplig information behöver man känna till både paradigm och epistemologi. Universitetsstudier handlar till stora delar om att lära sig att tänka ordentligt. Det innebär att man måste kunna ta in stora och komplicerade resonemang. Det betyder både 90 minuters föreläsningar, omfattande kurser och tjocka böcker eller mängder av artiklar om samma ämne. Det handlar om stora helheter; argumentation, intellektuellt dissekerande och analyserande av så väl begrepp som teoribyggen. Det är helt enkelt inte saker som man lär sig (endast) genom fallstudier och egna erfarenheter. Roliga övningar och diskussioner om egen anekdotisk kunskap tar en inte längre än att visa enskilda poänger. Det behövs att någon ritar den stora bilden, förklarar sammanhangen och hur allt hänger ihop, rent vetenskapligt. Hur den vetenskapliga kunskapen är uppbyggd. Detta lär man sig effektivast genom katederundervisning, men det är möjligt att uppnå också genom extensiv läsning. Och då menar jag både mycket extensiv och intensiv läsning. Helst behövs förstås både läsning och föreläsning.

2) Skapandet av ny kunskap.

Man behöver kunna praktisera kritiskt tänkande självständigt. Det kräver att man kan inte bara kan analysera saker, utan också kan formulera och uttrycka kunskap. Det lär man sig genom att skriva och diskutera, argumentera, om och om igen. Det lär man sig vid seminarierna.


Så jag försöker att inte ha alltför dåligt samvete då jag plågar studenterna med långa haranger. Som inledningen om datorns historia, där jag samtidigt försökte få in information om grundprinciperna för hur datorn fungerar. Särskilt rolig tyckte jag videon med Claude Shannon och hans artificiella intelligens var. Den råkade jag hitta när jag förberedde kursen. Vi snackar alltså 1950-tal!


måndag 26 mars 2018

Megadata




Under de senaste tio dagarna har jag hört både att det är fullständigt omöjligt att forskare själva skulle klara av dokumentera sina data och att det är en usel idé att utbildad personal gör det för deras del. Båda var experter i världsklass. Ibland drabbas jag följaktligen av en viss förtvivlan inför uppdraget att bevara data, att skapa system och lättanvända tjänster som möjliggör att fungerande digitala resurser kan bli till och bevaras för eftervärlden.

Å andra sidan: vi har kommit alldeles otroligt långt på tio år och Finland ligger verkligen inte illa till internationellt sett. Medvetenheten är stor i forskningsorganisationerna och bland finansiärerna. Vår infrastruktur är mycket bra och vi har starka nätverk på alla sätt. Och jag får jobba tillsammans med experter av en helt superb klass för att ta fram lösningar.

Och varje år har jag dessutom nöjet att utbilda en handfull humanister i digitala frågor under en kort men intensiv kurs. Vi diskuterar hur man borde bevara material, vad man borde bevara, hur man kan använda det, hur man idkar källkritik. Det är alltid inspirerande och jag tror och hoppas att de bär med sig, vidare, åtminstone en del medvetenhet om den komplexa problematiken digitaliseringen också hämtar med sig.

Jag tror ju på att allt går att lösa, men det kräver tid och resurser. Och samarbete. Även om varken en forskare eller en databibliotekarie ensam kan skapa perfekt metadata, så kan de göra det tillsammans.

onsdag 21 mars 2018

Nää!!?? Omöjligt!?

Det är länge sedan jag stött på en så uppriktig och fullständig bestörtning som igår då vi (tre historiker som sysslar med forskningskommunikation på metanivå) besökte naturvetare och diskuterade frågor om vetenskaplig etik och merit. Eller kommunikation och hänvisningar. Kalla det integritet.

Bestörtningen härrörde sig från upplysningen om att man inom humaniora ofta uppger författarna för ett verk i alfabetisk ordning. Men vad, hur, varför i alla världen, hur vet man då ....?

Vad innebär det att vara upphovsman och varför är det så viktigt att veta vem som gjort vad? Till en viss del beror det förstås på det helt sjukliga kvanitativa mätandet som forskare idag är offer för, men det handlar också om just integritet, om att vara transparent gällande ursprunget för vetenskapliga påståenden.

Problemen med upphov och tillskrivandet av merit blir ofta akuta i mångdisciplinära arbeten, där man (för sent) inser att man har helt olika förväntningar och sätt att ge vetenskapligt erkännande. Därför har man också nu utarbetat goda råd kring saken (på kommande på svenska och engelska). Den viktigaste vägledningen är att vara explicit kring dessa frågor, redan före man ens sätter igång, när hela forskningsprojektet bara är en glimt i PI's öga. Och att vara explicit hela vägen. Det är det bästa sättet att undvika otrevliga överraskningar. Eftersom livet är fullt av oväntade händelser är det bättre att tänka efter före.



söndag 18 mars 2018

Universiteten menar allvar med öppen forskning

I veckan ordnade Unifi ett seminarium om öppen forskning och vetenskap. Det var både föreläsningar och diskussioner.  Avsikten är att universiteten ska sätta igång med en konkret plan för att implementera öppenhet. Också tanken på ett Finnish Open Science Cloud dök upp. Det var fint att se hur aktivt deltagandet var.

Själv deltog jag i workshopen som behandlade infrastrukturer och det var slående att se hur diskussionen ständigt gled in på frågan om hur man överhuvudtaget ska genomdriva god praxis kring förvaltandet och hanteringen av forskningsdata. Det är nog så fint att det planeras stora infrastrukturer men om majoriteten av forskningsdata i verkligheten består av relativt små och arbetskrävande helheter (som inte sällan seglar för sig själv någonstans i forskarnas exceltabeller på deras bärbara datorer) är det inte någon automatik i att forskningsdata blir FAIR data bara för att man har internationell eller nationell infrastruktur. Det allra mest kritiska skedet finns närmast forskaren, vid datas tillblivelse, planering och hantering alldeles i början av livscykeln. Och ingenting kommer att hamna i några moln om det inte finns folk som planerar, stöder, dokumenterar ... Så det är kanske min allra största önskan, att organisationer och finansiärer verkligen sätter resurser på att erbjuda stödtjänster och se till att det finns tillräckligt med tid och resurser för att utveckla kompetenser och erfarenheter med kolleger när och fjärran.

Det finns mycket kompetens, visioner och god vilja. Det var jätteroligt att se och jag blev riktigt på gott humör av den drive som fanns. Och alltid, när man blir frustrerad, måste man påminna sig om att vi i Finland faktiskt har kommit rätt långt.

Edit: Hittade precis en diskussion om data infrastruktur, värd att fundera på.

söndag 11 mars 2018

Gustaf, Gustaf

Ett av Gustaf III:s största projekt var att skapa en svensk vitterhet och kultur. Hans passion för teater och opera var en viktig del av företaget. Som ambitiös skriftställare blev Johan Henrik Kellgren indragen i författandet av först moderna klassicistiska dramatiska texter, men sedan också svenska historiska texter för scen. Den viktigare av dem blev den lyriska tragedien Gustaf Wasa, som sedan blev ett libretto, "den svenska nationaloperan". Kungen var mycket aktiv i skrivarbetet, sannolikt stod han bakom mycket av berättelsen, som snarare än att redogöra för verkliga historiska händelser kring Stockholms blodbad och bildandet av Sverige, är en fantasiberättelse om den förste Gustaven, kungens idol och förebild. Det är en dröm om den hjälteroll han själv ville leva upp till. Man har också ansett att Armfelt som direktör för teatern och operan vad involverad i arbetet. Det finns ganska mycket forskning om denna mest berömda svenska opera, framförd otaliga gånger under seklernas gång med den ursprungliga musiken av Johann Gottlieb Naumann. Åtminstone vet jag ur min egen forskning att operan var enormt viktig för både Armfelt och Gustaf III; den är ett ständigt återkommande tema i Armfelts brev.


Denna vecka har en världssensation ägt rum i Helsingfors i och med ett uppförande av en annan tonsättning av librettot som varit försvunnet sedan två sekler (kan ses på Yle arenan). Och det är inte vilken tonsättare som helst, även om också han varit bortglömd nästan sedan sin död för tvåhundra år sedan. På sin tid var nämligen Leonard Koželuch minst lika berömd och ansedd både som pianist och kompositör som Mozart. Men till sin stora otur var hans liv inte lika dramatiskt och alla hans större verk har ansetts vara försvunna, men man har under de senaste åren återupptäckt en hel del av hans pianomusik och även några orkesterverk. Och så dök då Gustaf Wasa upp i ett arkiv i Prag, komponerad i början av 1800-talet. Det tog ett par år för Aapo Häkkinen et co. att sätta upp verket, med en alldeles otrolig besättning dessutom. Man får en bra bild av nivån på musiken av trailern, även om musiken längre in i operan blir mindre klassicistisk och mer robust och intressant. Men man hör också den mjuka tilltalande klangen, som förstärktes av dels barockorkesterns instrument och dels av körens och solisternas behagliga röster.





Att se på föreställningen var lite som att titta på gammal science fiction. Det fanns tre starkt närvarande tidsnivåer, men till skillnad från Star Trek anspelade man i själva uppsättningen även på samtiden med referenser till dagens Sverige och svenska varumärken. Jag tror ändå att den starka nationalismen i ursprungstexten från 1700-talet kan vara en överraskning för många. Men texten har  förutom politiska dimensioner också kungligt personliga aspekter, om man vill ägna sig åt att psykologisera lite. Historien är ju som ovan framkom en fantasihistoria om hjältekungen som lever upp till sin mors fruktansvärda krav och som i slutet försonas/förenas med henne. Jag slås också av tanken på det svåra äktenskapet med den danska prinsessan och danskarnas roll som fienden, som modern vägrar vika sig för och i slutet besegrar. Spänningen i kärleken mellan mor och son är kanske det mest centrala temat, de många starka, hjältemodiga kvinnorna ett annat.

Vad jag lite förundras över är hur det kommer sig att en bömisk kompositör, som trots den mellersta Gustavens företaganden, får för sig att tonsätta denna de två övriga Gustavernas berättelse. Men strunt i det. Jag är otroligt glad att jag fick uppleva denna uppsättning. Nu har orden "kungens opera" fått en ny innebörd för mig.