lördag 16 mars 2024

Omdömet i processen

Runt Universitetsbibliotekets kupol sitter fyra symboliska fåglar från 1881: den skarpsynte örnen, den vaksamme tuppen, vishetens uggla och skönhetens svan. Dessa symboler för akademiska dygder är planerade av arkitekt Frans Sjöström och utförda av C.H. Carlsson och restaurerades senast 2013-15.
"
Helsinki National Library Dome" by flamouroux is licensed under CC BY-SA 2.0.


I veckan var det festseminarium på Helsingfors Universitetet och Nationalbiblioteket för att hedra Kristiina Hormia-Poutanen, som nu går i pension efter en lång karriär. Seminariet rymde många perspektiv på kunskap och vetenskaplig kommunikation. Det var framför allt jätteroligt att återse många kära vänner och bekanta jag mött och arbetat med under årens lopp, fast jag hann prata bara med en bråkdel av dem. Kristiina har för mig alltid framstått som en ledare som kunnat stöda expertis och sakkunskap. Hon har kunnat genomföra stora förändringar och bygga samarbeten på ett sätt som gjort att vårt Nationalbibliotek idag är starkt och modernt. Hon har också envetet arbetat för öppenhet och bildning.

Under dagen hörde vi många intressanta diskussioner och presentationer. Särskilt uppskattade jag Krister Lindéns tankar om "artificiell intelligens". Han pekade väldigt tydligt på varför AI aldrig kan ersätta människan. Kort sagt: Vi behöver alltid dem som kan ställa de relevanta frågorna. En AI kan spotta ur sig hur mycket material och idéer som helst, men vad är relevant och vad är vettigt? Det handlar om den typen av praktisk och konkret (ut)värdering, som blir allt viktigare. Omdöme. Allt fler av våra "nyckeltal", impact factors och vad de allt heter blir allt mer irrelevanta och absurda. Den dag maskinerna både skriver, läser och sammanfattar forskning är alla H-index helt värdelösa. Egentligen är den dagen redan här. Mängden artiklar som publiceras är för stor, liksom hela forskningens informationssystem är, både redan och fortfarande, i kris. Vi opererar med gamla begrepp i ett system som är oändamålsenligt och stelt. Vi måste tänka om alltsammans från grunden. Det handlar om processer som behöver omarbetas. Men som LIBERs ordförande Julien Roche sade, förändringen tar tid. Det finns många som har ekonomiska intressen i att upprätthålla den nuvarande modellen.

Begreppet bildning nämndes ett antal gånger under dagen. Det var också något jag kom att tänka på då jag lyssnade på en intervju med Yascha Mounch. Han försvarade på ett mycket uppfriskande sätt vikten av yttrandefrihet. Det är också något jag själv tänkt på, på sista tiden. Varför verkar det som om så många har svårt att uthärda människor med åsikter, som skiljer sig från ens egna? Och varifrån kommer behovet att ständigt tillrättavisa andra? Kränkthetsretoriken är ett obildat otyg enligt mig, liksom trigger-varningarna. Till bildning hör självskrivet att man respekterar andra och reflekterar över vad och hur man resonerar och framför sina tankar. Men att försöka skapa en värld där ingen någonsin blir kränkt eller upprörd är helt orealistiskt och en rätt farlig väg att gå.

Eftersom kulturen, samhället och språket ständigt förändras är alla gränser flytande och kontextberoende. Att försöka begränsa eller förbjuda diskussioner och argument, i synnerhet inom konst eller forskning, är direkt farligt. Vi måste kunna diskutera öppet för att förstå varandra. Och vi måste använda oss av vårt eget omdöme i varje läge, eftersom varje situation är unik. Man måste vara medveten, kalla det woke den som vill, men det är något var och en bör rikta inåt, mot sig själv, i första hand. Bildning är just det. Saker som skapas, sägs och görs med respekt och med goda avsikter bör också få kommenteras och diskuteras öppet och konstruktivt, utan affekt. Omdöme är ett begrepp jag önskar renässans.


lördag 9 mars 2024

Att bräcka motstånd är att bräcka människor

Allt ledarskap inom hälsovården är inte uselt, men det verkar finnas en del av den varan, vilket är särskilt beklagligt om det krävs förändring och utveckling av verksamheten. Det lär ju vara fallet eftersom vi är mitt inne i en stor omstrukturering av hälsovården. Människor som arbetar inom vården gör ett enastående viktigt och ansvarsfullt arbete, varför det är alldeles speciellt oroande att läsa om undermåliga metoder som använts i verksamhetsutvecklingen. Högt utbildade, dedikerade människor behandlas arrogant, som om de inte visste bättre eller kunde förstå om man talade med dem med riktiga argument.

Förändringsmotstånd är ett av mina hatord. Det är egentligen ofta bara en ursäkt för otillräckligt ledarskap. Att inte kunna lyssna och ta emot frågor, möta och bejaka folks oro och stödja dem genom förändringen. Att inte gå i dialog, att inte göra folk delaktiga utan bräcka dem.  Redan att säga att "vi tar frågorna senare" är att inte mötas i diskussion. Informationshunger är en naturlig reaktion och frågor är inte alltid kritik. Man behöver svar. Ett ärligt "vi vet inte ännu" är också ett alldeles dugligt svar. Det handlar om kommunikation och information. 

En ovilja att svara på frågor föder misstro liksom andra situationer av skendialog. Folk känner snabbt på sig om man tar dem på allvar eller om man försöker skaffa mandat genom att "lyssna". Sådant kan vara mycket skadligt för en förändringsprocess. 

Det är klart att det kräver tid och energi att göra förändringar. Att en del människor har svårt med osäkerhet. Att en del kanske helt enkelt inte kan eller vill vara med längre i en ny situation. Men öppenhet och ömsesidigt förtroende gör det hela mindre slitsamt. Kanske något naivt vill jag själv tro att alla gör så gott de kan, men ledningen har nog mer ansvar än andra. Också för vad utomstående konsulter gör. Det krävs både svar och ansvar. Respekt, kort sagt.

Man kommer till bästa resultat om all information, all kunskap och all erfarenhet som finns tas i bruk i en organisation. I en förändringssituation är det därför centralt att kommunicera varför en förändring är nödvändig och sedan sälja målsättningen: vart vill vi komma, vad blir bättre, hur påverkar förändringen just dig? Framför allt måste förändringen göras tillsammans.

"Egg Emoticons" by katerha is licensed under CC BY 2.0.

Man kanske behöver ha sönder organisationen och till och med ändra på organisationskulturen om man ska göra om saker. Men man behöver inte knäcka människor i en förändring. Tvärtom ska man vara rädd om dem. De är ju de som ska göra förändringen och det kan vara tungt. 

Jag tror rädda ledare projicerar sin egen människosyn på människor omkring sig. Visst kan förändring vara jobbig, ofta är den det. Men man måste ju göra den tillsammans. Det kräver tid och omsorg.

Omelett kan vi säga till kameran.



söndag 3 mars 2024

Digital transformation

Idag kunde man i Hesari läsa en insändare där Skatteverkets direktör påpekade, att man de senaste två decennierna effektiverat sin verksamhet ansenligt. De anställda är idag 20% färre, samtidigt som tjänsterna blivit mycket effektivare och bättre ur kundperspektiv. De nedskärningar som regeringen nu kräver kommer därför att synas som sämre kundservice, eftersom det är det enda stället man kan skära. 

Det handlar om ett beklagligt mönster, där de som skött sig väl lätt bestraffas med ytterligare nedskärningar. Förutom eventuella högerpopulistiska orsaker, som när republikanerna i USA gör kampanj på att skära ner skattemyndigheternas budget och få sämre övervakning på det sättet, är den enda andra orsaken jag kan komma på för en dylik nedskärning i Finland, att man helt enkelt inte förstår vad digital transformation är och hur man med hjälp av denna effektiverar verksamhet. Som ledarskap kan man knappast tänka sig något sämre än att belöna dem som till prioriterat sina egna rutiner och existerande strukturer i nuvarande läge.

Digital transformation är en term man slängt med de senaste tio åren för att understryka att den informationsteknologiska brytningen handlar om något mer än att byta ut papper och telefon mot dator och webb. Det handlar om att alla processer förändras, om att teknologin och det nya mediet mognar i kulturell och ekonomisk betydelse. Det innebär att man genuint fokuserar på användare och deras behov: hur man på det effektivaste och enklaste möjliga sättet kan hjälpa dem till största möjliga mervärde. Det här leder i de flesta fall till att organisationer måste förändra sina processer radikalt. Den digitala kontexten gör att all verksamhet blir mera dynamisk. 

I praktiken betyder det bland annat att man hjälper användare att göra smarta val, sådana val som de skulle göra om de hade tid och kunskap att sätta sig in i alla val de behöver göra, då de klickar sig igenom olika tjänster. Det kallas nudging eller puffning, och betyder inte att man fråntar människor valfrihet, utan att man erkänner det faktum att det inte finns ett sätt att presentera olika alternativ som neutralt likvärdiga. Forskning visar att det inte går. Vi påverkas alltid av hur olika alternativ presenteras för oss. Då man formger en tjänst har det alltså alltid en etisk dimension. Om man inte väljer användarens bästa som utgångspunkt, kan man tala om sludge. Det innebär att man antingen bara planerar dåligt eller planerar till sin egen fördel. Man ser det senare tyvärr väldigt ofta hos kommersiella aktörer. Försök till exempel ta personlig kontakt med en bank ...

Det som gör Skatteverkets exempel särskilt intressant är att man som myndighet lyckats förändra hur hela samhället fungerar. Förändringarna har gjort att alla företag och arbetsgivare i dag har varit tvungna att anpassa sin verksamhet mot effektivare processer som tjänar individen, arbetstagaren. Som myndighet har man dessutom kunnat se till att det finns lagliga grunder för att dela information på detta sätt. Inom hälsovården har man inte riktigt lyckats med liknande nudging. Där har människor fortfarande rätt att blockera processer med hänvisning till integritet på ett sätt som i värsta fall kan kosta dem livet. 

Generellt sett är ändå de största utmaningarna sociala och systemiska. Organisationskulturen är avgörande liksom ledningens kompetens. Att genomdriva dylika förändringar kräver förståelse av övergripande arkitektur samt gott ledarskap. Just nu försöker man inom FPA göra liknande förändringar. Det handlar om långa processer och prioritering av målmedveten förändringsutveckling i en värld som samtidigt är mycket skör och ibland oförutsägbar. Det kräver både öppenhet och delaktighet, men också målmedvetenhet och att ledningen förbinder sig till långsiktig utveckling och ger den en klar riktning i form av maximalt mervärde och nytta för kunderna.

Det klassiska exemplet av "puffande" är den målade flugan i pissoaren.










söndag 25 februari 2024

Throwback

Av förekommen anledning, som jag inte nu går inpå dess mera (Pressarkivet kommer att ta ytterligare ett steg mot undergången om en dryg månad) har jag denna helg ägnat mig i huvudsak åt åren 2011-15 i mitt liv. Det var en innehållsrik tid. I dryga tre års tid jobbade jag som en galning för att rädda Pressarkivet. Det var en kamp mot väderkvarnar, för det var redan bestämt att arkivet skulle bort och det var omöjligt att rubba tagna beslut. Men i tre års tid såg jag potentialen, lösningarna och vad som kunde ha varit möjligt och jag använde all min kreativitet och energi för att föra fram visionen. En vision som jag fortfarande, snart ett decennium senare står fast vid. Jag fick mycket stöd av många människor, men ingen beslutsfattare vågade ta de steg som behövts eller så förstod de inte vad jag sade. Eller så var de bara oense med mig. Men jag är ändå ännu i dag av den åsikten att de som förstod digitalisering förstod vad jag menade. Det handlar inte bara om att tidningarna finns tillgängliga, det handlar om kuratering och förädlande av information. Min vision handlade nämligen också om mycket annat, om det finlandssvenska medielandskapet, som också det nu går in i en ny era. Vet inte hur det skulle se ut idag om man vågat satsa mer på samarbete gällande digitala plattformar då. Kanske det skulle ha gått såhär i alla fall.


På Brages Pressakiv 2012.


Jag upplever lite samma känsla i mitt arbete just nu.  Jag upplever att jag har lösningar på problem som är mycket omfattade och komplicerade, som nu handlar om digital transformation inom forskningen. Men eftersom problemen är komplexa, är också lösningarna det. Det handlar om långa processer som måste drivas igenom. Och det handlar inte om att man måste ändra it-system. Det handlar om att man måste ändra på kultur, språk och tankemönster. Lyckligtvis har jag enormt duktiga och inspirerande kolleger, som kan massor av saker jag själv inte just förstår. Men ibland känner jag mig frustrerad. Det är ibland svårt att kommunicera till beslutfattare och intressenter.

Jag vet inte om det beror på att jag nu är i en annan bransch eller på att världen förändras, men  idag kan man inte vänta sig att någon läser en text längre än en A4. Allt måste komprimeras till franska streck på en power point eller en pitch på 10 minuter. Historikern känner sig berövad på sitt främsta verktyg, narrativet, de långa kedjorna av argument, förklaringarna. Som arbetande inom ett mycket specialiserat område är jag dessutom ofta osäker på vad publiken kan väntas kunna och känna till. Akronymerna bara trillar ur mig, ofrivilligt. En förbannelse det också, en kamp om språket.

I det här läget känner jag ofta, att komplexa saker är lättare att rita än att förklara. Jag vet inte hur effektivt det är egentligen, om någon hinner titta längre på än bild än 10 sekunder. Men det är ändå mer info man kan förmedla med en bild på ett ögonblick, än genom text. Jag inser att jag nog försökte med samma saker då, för 10 år sedan. Jag ordnade seminarier, höll föredrag, skrev massor av kortare och längre inlägg,  gjorde presentationer med visualiseringar.

Hur kan det vara så svårt? Eller är det bara jag som har fel? Försöker ta det en sak åt gången. Väntar fortfarande på kursen i infografik jag ska gå, den blir hela tiden uppskjuten på grund av lågt intresse. Kanske är jag efter min tid. Men jag försöker nu i alla fall öva på att analysera och komprimera, en sak åt gången. Mitt medium har blivit LinkedIn, men jag tänkte att skriva lite på svenska  här kunde göra gott också. Så jag kanske återupptar bloggandet lite. Får se.



I den här bilden komprimerade  jag John Doerrs bok Measure What Matters. 
Det var inte så svårt, så ibland funkar nog vår tids kommunikation tvärtom och är väldigt pratig. 
Kanske det behövs som motvikt. (fan, kanske det är böcker jag borde babbla fram ...?)





söndag 11 februari 2024

Har de sociala medierna varit en katastrof?

Det är snart femton år sedan jag startade den här bloggen. Sedan dess har effekterna av mediernas digitalisering börjat synas. Man brukar säga att man tenderar överskatta effekterna av teknologisk utveckling på kort sikt och undervärdera dem på lång sikt. Nu kanske man redan vågar säga något om förändringarna på längre sikt?

Året då Essetter startade, 2009, var till exempel de mest populära tv-serierna producerade av stora amerikanska tv-bolag som ABC eller NBC, medan det i dagens läge är finansierade av företag som Netflix och HBO.  I stället för långa räckor av ett-avsnitt-i-veckan-säsonger, ser vi idag en mycket större diversitet av produktionsbolag som gör korta säsonger. De bästa serierna håller mycket hög kvalitet och en positiv sida av den nya modellen är att serierna som får bred distribution kommer från många olika länder. Men visst sitter många yrkesgrupper i USA mycket hårdare till idag, vilket märktes också som strejker förra året. Effekterna är också ekonomiska och sociala, det visste man tidigt. 

Inom musikbranschen har strömningstjänsterna förändrat affärsmodellerna kraftigt. Vad gäller audio i övrigt var en del radiostationer rätt tidiga med att införa on-demand-tjänster. Kanske det kunde kallas personliga prenumerationer på svenska? Ett stort steg var när Apple inkluderade pod-flöden i sin iTunes-app och -affär, vilket skedde redan 2005. I dag tror jag de flesta seriösa radiokanaler och -program publicerar poddar, medan flödet på ångradion har sin funktion för en del publik. Men tanken att man för att ta del av ett visst innehåll skulle vara tvungen att röja tid i kalendern måste ändå te sig allt mer underlig för de flesta. Idag har vi tittarens, lyssnarens och läsarens marknad. Och konkurrensen är hård, eftersom inte bara professionella aktörer tävlar på samma marknad. Portvakter finns på vissa arenor, som tv, men även inom video finns en annan arena, dvs. Youtube, där kontrollen är minimal och innehållet gratis för åskådaren. För producenterna är villkoren ändå krassare än många kanske inser, då plattformen kan sätta in reklam och ta reklaminkomsterna med stora rättigheter.

Jag har funderat en del på hur det nya samhället egentligen ser ut och hur rätt eller fel mina egna tankar för drygt tio år sedan var. Jag hade en rätt optimistisk syn på hur webben och de sociala medierna kunde möjliggöra kreativt samarbete. Jag avfärdade också delvis kritik mot sociala medier med att människor  i alla tider haft missuppfattningar och underliga åsikter, och att oron handlade om att de på webben blir synliga. Detta var också situationen under en tid, då människor faktiskt webben på utsattes för åsikter de inte annars stötte på.  I viss mån står jag nog fast vid mina åsikter, även om forskning visat att algoritmerna har kraftiga styrande effekter som de facto driver fragmentering och polarisering mycket starkare än vad jag någonsin insåg vara möjligt. Utvecklingen har lett till att jag själv i praktiken övergett de flesta plattformarna. Jag känner en informations- och skärmtrötthet som gör att jag värjer mig från dessa strömmar på fritiden och även professionellt utnyttjar dem med eftertänksamhet. Jag njuter av att träffa människor och att kunna reglera flödet av information som flimrar förbi. Det är en av orsakerna till att jag helt låtit bli TikTok. Jag känner från djupet av min själ att det är just det jag inte behöver. Och lyckligtvis har jag idag råd att låta bli att haka på nyheter. Jag inser att det finns stora, både kulturellt och ekonomiskt viktiga, domäner jag inte känner till, inte minst spelvärlden.

Audio är däremot en stor tillgång. Det är en annan modalitet än de flimrade skärmarna. Informationen är mer förankrad i personer, röster. Dess hastighet och mängden information som sköljer över en är begränsad. Om man, som jag, inte reglerar hastigheten någonsin, har man tid att tänka, processa och ta emot. Man kan följa långa resonemang och är inte heller frestad och hoppa över några rader eller sidor, då själva apparaten är inte synlig, reglagen är inte till hands. Det ger ett lugn att tänka.

Så på sätt och vis har det gått just som jag tänkte för femton år sedan. Mycket information är idag öppen och tillgänglig, även forskning. Det finns fantastiskt fina innehåll på webben. Samtidigt är resultatet ändå inte som jag tänkte mig. Precis som alltid, blir verkligheten ändå annorlunda än man trodde. Jag vet inte om jag känner sorg eller besvikelse inför de negativa sidorna av digitaliseringen. Egentligen är jag nog som helhet mer positiv än negativ: webben och internet är helt klart oumbärliga om mänskligheten skall klara av att stoppa klimatförändringen och kunna hantera dess konsekvenser. 

Vi behöver den snabba vetenskapliga utvecklingen vi sett prov på detta sekel. Den har möjliggjorts av webben och digitaliseringen. Vi behöver stora förändringar i samhällsstrukturer och opinioner, de är så enorma att de behöver webben. Vi behöver data, information och kunskap, men vi behöver också fästa uppmärksamhet på kuratering, äkta kritik och kvalitet. Vi behöver som globalt samhälle förmågan att hantera allt detta. Vi behöver data- och informationsspecialister av många slag, vi behöver pedogoer, journalister och forskare, vi behöver företagsägare och -ledare som är klarsynta och vågar investera och vi behöver beslutsfattare som förstår betydelsen av allt detta. 





lördag 15 april 2023

Liv bland miljarder planeter?

NASA’s Webb Uncovers New Details in Pandora’s Cluster
Stjärngruppen Pandora fotad av James Webb-teleskopet 2023.

För ett drygt år sedan bekräftades upptäckten av den femtusende exoplaneten. När Nils Mustelin gav ut sin bok Liv bland miljarder stjärnor 1978 var det fortfarande bara en stark hypotes att det ens skulle finnas andra solsystem i universum, men Mustelin hann uppleva de första upptäckterna av dem.  De första svaga bevisen kom 1984, då man upptäckte en planetskiva kring stjärnan Beta Pictoris  I början var ändå metoderna att hitta planeter i huvudsak indirekta, eftersom bilderna inte var tillräckligt skarpa för att kunna urskilja enskilda planeter. Under 1990-talet kunde man ändå räkna ut att de måste finnas planeter runt vissa stjärnor, men det var först kring sekelskiftet som man kunde observera en planet passera framför en stjärna. Hubbleteleskopet spelade en viktig roll i forskningen och i början av seklet kunde man göra de första analyserna av en exoplanets atmosfär. Idag är fotografier den vanligaste metoden att hitta nya planeter, vilket också ger just möjligheter till närmare analys av deras sammansättning.
Nils Mustelin var samtida med Carl Sagan och Frank Drake, men han var också en självständig tänkare då det gällde att begrunda möjligheter till liv på andra håll i universum. När jag läser om nya rön kring andra solsystem och deras planeter går mina tankar ofta till Mustelin och den iver och glädje han antagligen skulle känna inför all denna nya information.

En sak som kanske skulle ha överraskat honom är däremot att vi igen på allvar utreder möjligheter till liv i vårt eget solsystem. Igår startade en ny europeisk mission Jupiter Icy Moons Explorer (Juice) mot jätteplaneten i detta syfte, och den är inte den enda. På 1980-talet baserade man sina analyser om vårt eget solsystem långt på Voyager-missionerna under senare hälften av 1970-talet. Chansen för liv på Mars var också avskriven sedan länge. Man bedömde då att Jupiters månar sannolikt var för kalla för att härbärgera något liv.  Men rymdsonden Galileo bekräftade på 1990-talet att månen Europa faktiskt har en subglaciär ocean, som i kombination med en kärna av andra ämnen kan skapa förutsättningar för liv. Vi har också under de senaste decennierna lärt oss mera om s.k. extremofiler, alltså liv under mycket annorlunda omständigheter än man tidigare väntat sig här på jorden. Nu är tanken på liv i vårt solsystem inte omöjlig. 


Galileo avslöjade att Jupiters månar inte var så kalla man trott.
Vulkanutbrott på Io (1997). 

Varför skriver jag om detta? Därför att rymdforskningen för mig utgör det kanske klaraste exemplet på att det finns beredskap och intresse för grundforskning. Man satsar enorma resurser på att skapa nu kunskap och att försöka förstå vår värld utan omedelbara nyttokrav. Rymdforskningen är liksom fysiken ett område där man, kanske just därför att det till stora delar är altruistisk grundforskning (trots militära och politiska kopplingar till vissa delar) är ett område där man av tradition jobbar både öppet och dataintensivt. Det är knappast en slump att det är NASA som utvecklat koncepten för långsiktigt bevarande av data och öppet delar data och information med sig. 

Rymdforskningens framsteg är också tydliga och man satsar mycket på att kommunicera dem till en större allmänhet. Vad jag hoppas är att man också i framtiden kunde ha tilltro till betydelsen och vikten av grundforskning inom alla områden. Det har gjorts enorma, viktiga framsteg på så många områden som sedan influerar våra liv, inom medicin, inom humaniora och samhällsforskning, inom miljöforskning.  Forskare arbetar alltför ofta under osäkra och besvärliga förhållanden och få saker gör mig så ledsen som misstro och hat mot forskare och deras motiv. Ett vetenskapsfientligt samhällsklimat är otroligt farligt och tanken om att man inte kan lita på det man inte själv förstår är ett otyg. Låt oss istället fascineras av det komplexa och för oss obegripliga och fira forskningen och satsa minst lika mycket på att rädda vår planet.


Europas färger skvallrar om att oceanen innehåller andra ämnen än rent vatten.

lördag 4 mars 2023

Öppenhet är den enda vägen framåt

I veckan publicerade The Economist en vetenskapspodd som behandlade fusk i forskningen. Det var en skrämmande sammanställning av problematiska fenomen, med exempel på hur forskningssystemet misslyckats i att få tag i medvetet bedrägeri, ibland på ett sätt som haft förskräckliga konsekvenser. Vetenskapens självkorrigerande mekanismer är ibland farligt långsamma. Det hör förstås till saken, omfattande processer tar tid då man etablerar förståelse för komplexa helheter. Men det finns saker vi kunde göra bättre.

Forskningens inbyggda system för granskning och kvalitetskontroll fungerar inte optimalt idag. Effektivitetstänket har korrumperat värderingarna. Vi har idag ett system som i huvudsak bygger på en föråldrad struktur, där fokus ligger på publicerande och användning av forskningsartiklar. Dessa utgör den huvudsakliga mätaren på "kvalitet". Slutresultatet är, givetvis, att vi har flera artiklar än någon kan läsa och begripa, överbelastade granskningsprocesser och forskare som inte har tillräckligt tid att tänka, testa, svamla och ibland misslyckas. Forskningens finansiärer har stora svårigheter att bryta den onda cirkeln som är ett globalt gissel. Vad vi måste åstadkomma är en genuin transformation av forskningen, och ett viktigt verktyg är att helt bryta ner forskningens sekelgamla kommunikationssystem. Endast på det sättet kan vi också komma till en meningsfull kultur, där vi inte plågas av destruktiva mätare. Detta är förändringar som kräver framsynthet, mod och strategiskt ledarskap av beslutsfattare och finansiärer. Forskningen och dess processer måste vara byggda så, att de möjliggör långsiktigt, långsamt arbete. 

Det finns idag mycket kunskap om organisationskultur och ledarskap som egentligen passar mycket bra ihop med humboldtska bildningsideal och gamla tiders akademiska kultur, vars avigsidor vi kanske nu är mogna nog att undvika. Autonomi och trygghet är grundpelare för framgångsrikt arbete. Båda dessa har varit element man de senaste decennierna kämpat blodigt för inom forskningen, med ganska mager framgång känns det ibland. 

Det är mycket som står på spel då forskningens integritet är hotad. Om samhället tappar förtroendet för forskningen är loppet kört. Men vad kan då enskilda forskare göra i denna situation, då spelets regler är så kontraproduktiva som de är? Pressen är dessutom många gånger oskälig redan nu. 

Under hård press är det inte lätt att tänka om eller ta till sig ny information. Därför kan krav på öppenhet eller bättre datahantering kännas som verkligen ovidkommande och ovälkomna saker i forskarens vardag. Men handlar det faktiskt bara om mera irrelevant jobb eller hot mot den egna konkurrenskraften i en hård bransch? Jag anser själv att en större transparens och en genuin digitalisering av forskningsmetoder och -kultur är de viktigaste steg en forskare kan ta för att på lång sikt föra utvecklingen i en sundare riktning.

Genom att reflektera över hur digitaliseringen påverkar det egna arbetet, kan forskaren också tackla frågor om forskningens kvalitet. Vad är egentligen sådant som man behöver kunna belägga? Eller som man eventuellt själv vill återanvända? Att sedan kunna dela det med en tidskrift, en granskare eller en kollega är något som både förbättrar kvalitet och effektivitet i forskningen. 

Tyvärr kommer det att ta tid innan vi lyckas bryta gamla strukturer, eftersom förändringen är stor. Men min vädjan till alla parter, forskare, finansiärer, forskningsorganisationer, beslutsfattare och tidskrifter är den samma: se den öppna forskningen som den möjlighet och den utväg den är. 

Och ta hand om era data. De är som kärlek, de växer när man delar dem.