tisdag 25 januari 2011

Om vetenskapligt publicerande

Inom filosofin har John Searle närmat sig förhållandet mellan språket och kommunikationen genom begreppet yttrande (utterance), en handling där en tanke får en specifik betydelse i sin specifika kontext då den uttalas med språkliga medel, som tal. I paritet till detta har Peter L. Shillingsburg lanserat en skriftteori (script theory), som innefattar skrivandet som en motsvarande handling. Processen är givetvis besläktad, det handlar om att förvandla tankar till ord och meningar, text. Men samtidigt är skrivandet annorlunda: den skrivna texten saknar tonfall, intonation. Det moderna normaliserade skrivspråket saknar otaliga nyanser, samtidigt som texterna materialiserats och kan flyttas och kopieras utom skribentens kontroll. Detta bidrar till det nödvändigtvis längre formatet. För att vara exakt och minska risken för fatala feltolkningar, måste den normaliserade texten vara omständlig och utförlig.

Eftersom det är dyrt att göra böcker, att trycka upp och distribuera dem, måste man inom det vetenskapliga publicerandet gallra innan man publicerar sig i tryck. Det som en gång var tryckt kunde dessutom sprida sig och bli läst och tolkat utom kontroll, utan tillräcklig kännedom om kontext och kritisk förståelse (att beakta är att censur i praktiken aldrig gällt ägande och läsning av texter inom samhällseliten förrän under 1900-talet, utan endast ”allmänheten” eller ”folket” samt bokbranschen och pressen). Universitet och lärda sällskap fick således en allt viktigare roll av garanter för kvalitet, för att det som trycktes var rätt och sant. Uppgiften blev allt viktigare i och med att tryckning av texter på folkspråk blev vanligare. Man lät göra mycket viktiga och nyttiga böcker om ekonomi och medicin. Samhällsfrågor kunde tidvis ventileras flitigt i pressen, den nya habermaska offentligheten fanns både i talad, handskriven och tryckt form och kommunikationen flöt emellan dessa sfärer.

En annan fråga är egentligen frågan om vad ”publicering” innebär. Ur ett subjektivt författarperspektiv handlar det oberoende av kanal eller medium om att efter en skrifthandling släppa kontrollen över en text och överlämna den åt potentiella läsare. Det handlar om att våga släppa tankar och idéer ifrån sig, med den ständigt närvarande medvetenheten om att man på intet sätt kan kontrollera hur läsaren tolkar och behandlar texten. Detta släppande är mycket mer dramatiskt när det gäller skrift än tal, eftersom ”bandvidden” är så mycket smalare och det är också mycket mer sällan du nås av respons. Då du talar inför en publik kan du hela tiden avläsa den och reagera enligt det, men denna direkta respons är närmast frånvarande i traditionellt vetenskapligt publicerande. När man väl satt sin själ och mängder av arbete på att få en vetenskaplig text publicerad, kanske efter några behandlingar på seminarier och efter granskarutlåtanden och redaktionell bearbetning, kan negativ kritik eller missbruk slå mycket hårt. Dessutom är det svårt att gå i svaromål. I ”frysta” texter kan man inte heller längre göra korrigeringar om man ändrar sig. Man måste helt enkelt publicera en helt ny artikel eller bok ...

Det säger sig självt att det borde vara klokare att istället för att satsa alla krafter på dylik långsam, arbetsdryg och också mentalt tung publicering också använda sig av lättare och mer dynamiska former av publicering, som är mindre dramatiska. Genom dessa kan man dessutom integrera andras kommentarer och kritik i texten redan under arbetet, få bort fel. Detta sagt som ett litet slag för grått publicerande.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar