lördag 14 maj 2011

Modfälld

Anna-Lena Laurén hade en bra ledare i dagens tidning. Framför allt fastnade jag vid samma mening som blänktes på paraden: "Västvärlden är i dag full av "sanningssägare" som "vågar" kritisera islam." Jag hyser mycket stor respekt för Laurén som journalist. Gällande den här saken vet hon dessutom verkligen vad hon talar om med sina många utlandsår i bagaget.

Det är ett tråkigt fenomen, som jag berört tidigare. Detta att man plötsligt anses modig om man vågar säga "som det är". Och sedan häver ur sig fördomar och kränkande generaliseringar, som dessutom ofta saknar verklighetsbakgrund. I vårt land har man dessutom ofta tigit ihjäl övertramp, hellre än att väcka rabalder eller ens bemöta dylikt strunt med sakliga argument. Det har funkat rätt länge.

Resultatet i det senaste riksdagsvalet visar att man nu måste byta strategi. Vi har för många marginaliserade människor, familjer som varit utanför ordentlig utbildning och arbetsliv sedan början av 1990-talet. Familjer som tappat tilltron till systemet och den viktiga känslan av delaktighet. Politiken, makten och alla beslut finns någonstans utom räckhåll för många människor. De utgör en tacksam publik för dessa populister, som med tvivelaktig moral och bräckliga insikter kommer och förklarar hur "saker är". De populistiska vindarna i västvärlden gör att vi alla har skäl att reagera. Så här får det inte gå till!

Veera Luoma-aho skriver i Helsingin Sanomat om upplysningen. Om att man måste tro på upplysningsprojektet ännu i dag. Att det i själva verket är populisterna som är de postmoderna nihilisterna (ah, vilken underbar känga!). Det är hög tid att också vi humanister stiger fram och berättigar vårt levebröd. Det är precis för detta som vi kan leva på allmännyttiga medel: för att ryta till, korrigera lögner och förvrängningar om historien, att avslöja pseudovetenskapliga, usla "filosofiska" resonemang, att vässa våra pennor och skriva våra mest välformulerade och slagkraftiga formuleringar för att främja ett människovärdigt samhälle och bildning.

För liksom George Kateb resonerar i sin omtalade bok, är faktiskt människovärdet absolut och hör a priori till att vara människa. Man kan inte ha lite eller mycket människovärde. Därför är också det engelska begreppet human dignity så mycket bättre. Ordet värde (arvo) är missvisande, det kan inleda en del mindre upplysta människor att tro att det är något som kan mätas eller förloras. Så är det inte. Och det är inte heller modigt att tala eller bete sig korkat eller obildat.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar