torsdag 29 november 2012

Myten om informationssamhället

Förmiddagen hade jag nöjet att tillbringa på Oscar-dagens semiotiska seminarium i Arppeanums fina sal. Semiotiska seminarier tenderar blir otroligt roliga och givande tack vare sin otvungna tvärvetenskaplighet. Den semiotiska teorin sitter i nästan vilken forskning som helst. I dag hörde jag föredrag om musikvetenskap, litteraturvetenskap, museologi, pedagogik och psykiatri. Allt handlar om mening, allt handlar om betydelser.

I Ulla Oksanens föredrag (baserat på hennes avhandling) om gymnasisters teckningar av informationssamhällets framtid, blev jag påmind om von Wrights Myten om framsteget, som jag kände att jag måste plocka ner från hyllan vid tillfälle. Oksanen presenterade Thomas Wallgrens formulering om myter om teknologin, som jag tycker borde mana var och en till eftertanke:

1. Myten om att teknikens utveckling är rationell och i sig själv ett uttryck för förnuftet
2. Myten om att den tekniska utvecklingen är ett framsteg
3. Myten om att tekniken innebär att man kontroll över naturen
4. Myten om att teknik är etiskt och samhälleligt neutralt
5. Myten om att teknik förenar människor
6. Myten om att den tekniska utvecklingen är oundviklig och inte går att påverka

Jag skulle vilja tillägga en specifikt finländsk myt, myten om det finländska informationssamhällets utvecklade karaktär.  Den är en resultat av de föregående myterna om teknikens inneboende egenskaper kombinerade med en traditionell finländsk självbild, där kunskap och kompetens värderas mycket högt. Dessa antaganden och värderingar kryddade med Nokiasagan har gjort att man i allmänhet utgår från en villfarelse om att det finska samhället är teknologiskt mycket avancerat. Den finska ingengjörskonsten har på något sätt automatiskt, understödd främst av en genomträngande retorik, oundvikligen och av sig själv lett till ett fantastiskt och genomgående högteknologiskt samhälle. Visst vi gillar våra mobiltelefoner och har en del spetskunnande. Men att därigenom hela samhället av sig själv utvecklats till det bättre, till ett rationellt och välfungerande samhälle är nog en missberäkning av stora mått. Framför allt är det frånvaron av förståelse för kulturella och sociala aspekter i hela utvecklingen som är nedslående. Ju mer tekniskt man sett på det hela, dess mer rationellt och effektivt har man på något sätt antagit att det hela skall bli.

Slutresultatet är att att vi har en snårskog av informationssystem som tagits i bruk på precis alla ställen där det någonsin varit möjligt, med förväntningen att alla verksamheter genom detta blir rationella och effektiva. Utan att man kritiskt behöver fundera på helheten, funktionerna eller innehållet i systemen. Som en följd av detta har vi cementerat en hel massa verksamheter, så att de är mycket svåra att omorganisera, fast vi i dag ser hur ineffektiva och irrationella systemen är. Informationen är dessutom för splittrad och ofta av dålig kvalitet.  Man har också haft en naiv tilltro till marknadskrafterna vad gäller investeringar i infrastruktur. Genom att privatisera och överlåta infran på marknaderna, har man skapat ett läge då vi nästan helt saknar ordentligt fibernät. I stället har man låtit företagen ta in snabba pengar på att överföra trafiken i luften, som snart börjar bli väldigt långsam och packad. Man har accepterat dålig täckning och långsamma nät. Vi är långt, långt efter i utvecklingen jämfört med många andra länder. Det försprång vi haft gällande utveckling av semantiska teknologier har inte heller utnyttjats. Vi har tappat år av försprång. Jag undrar ibland om man bara inte förstått, eller om ingen vågat varna politikerna för dessa myter. Teknisk utveckling behöver också styras, man behöver ha strategisk syn och begripa de sociala och samhälleliga effekterna. Man behöver fundera över vart man vill komma, hur och vilka funktioner faktiskt kan stödas av teknik. För teknisk utveckling är faktiskt inget egenvärde, det är ett verktyg. Går man omkring och inbillar sig att det är Finlands framtida trygghet och en allerstädes närvarande grundstruktur, borde man också göra något åt saken.

Den enda av den teknikmyterna jag i viss mån kan acceptera är att tekniken förenar, eftersom den i dag ofta används som kommunikationsverktyg. Men det förenar inte alla. Många är inte med, så den splittrar samtidigt. Detta är saker som behöver åtgärdas. Det kommer att bli ett rätt hårt uppvaknande misstänker jag.

lördag 24 november 2012

Författaren och den digitala texten

Det finns en hel del forskning och teori kring hur datorerna påverkat litteraturen och textproduktionen. Minna Lindeberg ger ett underbart exempel i sin blogg. Redskapen vi använder för att producera texten formar den, påverkar den. Som Mia Franck skriver är skrivandet också en fysisk handling. På skärmen kan orden och bokstäverna skuffas runt eller som hos Minna byta färg för att visualisera struktur.

Den publicerade litterära texten går ännu i dag ofta en vandring till en auktoriserad version, den tryckta, fixerade och statiska texten med en angiven början och ett enda slut. För att kanske en dag igen släppas fri av en engagerad läsare (ger förlagen och författarna oss den friheten, den möjligheten?) eller en forskare, att igen omtolkas, omarbetas, förändras, analyseras, visualiseras i den språklek datorer ger möjlighet till.

Textens oändliga formbarhet, processernas instabilititet och tolkningarnas ofrånkomliga mångfald blir påträngade, svårignorerade i den digitala världen. Kommunikationens, betydelsens och språkets komplexitet kan synliggöras. Versioner och varianter, tidigare ofta dolda eller svårhanterliga, tränger sig på och översvämmar oss. Vilken rikedom och vilken gläde tänker jag.

För mig finns här kulturens hjärta, kärnan av att vara människa, förutsättningarna för allt tänkande. Och så undrar jag inte alls varför humanister behöver skriva långa böcker för att kunna förklara sina poänger. Språket och kulturen är ovanligt bångstyriga material, då man vill vara exakt.

torsdag 22 november 2012

Arkiv som forskningsdata

Jag blev av professor Kirsi Vainio-Korhonen uppmärksammad på en intressant rapport, där man sammanställt en hel del info från olika projekt som berör forskningsdata. Inom EU har ju forskningsinfra varit ett rätt högt prioriterat område och inom det sjunde ramprogrammet har man gjort en hel del. En för forskare mest intressant del är kanske OpenAIRE-tjänsten.

Bevaring och publicerande av forskningsdata har till stora delar varit ett område som varit mest aktuellt inom naturvetenskap, teknik och medicin. Då jag läste rapporten on integration av data och publikationer började jag också fundera på till vilken grad digitaliserade material egentligen kan anses vara forskningsdata. Eller är det mest ett sätt att vara hygglig mot andra, att länka till dokument? Är det kanske så, att i framtiden kommer också arkiv att användas på samma sätt som allt större del av webbmaterialet dvs via inkommande direkta länkar? Vilka krav ställer detta på hur det enskilda arkivobjektet presenteras?

Av rapporten framgick också att forskare har en väldigt stor del data på sina egna maskiner. Om vi bestämmer oss för att anse att digitaliserade material är forskningsdata, borde då inte alla av forskare fotograferade arkivdokument, alltid då det är möjligt, också publiceras och länkas på webben? Här finns verkligen många frågor att bita i, inte minst för humanister och arkiv. En sak jag också noterade är den centrala roll forskningsbiblioteken tilldelas i rapporten. Det kommer att behövas ett nära samarbete mellan forskare, arkiv och bibliotek, tror jag. I Finland har vi dessutom andra viktiga aktörer, såsom CSC och det Samhällsvetenskapliga dataarkivet, där det finns viktiga kompetenser på området.

söndag 18 november 2012

På äventyr i det finska Nyland


Besökte i dag marknaden i fängelset i Jokela. Kan verkligen rekommendera det för exempelvis julklappsshopping. Eller om man behöver en lekstuga, tak för sin postlåda, en sandlåda eller ett kaninhus. Gediget fint hantverk till facila priser.

Vi tog vägen längs Lojoåsen, Hangö - Hyvingevägen som den heter. En av Nylands vackraste vägar på sina ställen, tycker jag. I Lojo har man ju bestämt sig för att fortsätta den frivilliga tvåspråkigheten, trots att största delen av staden (en ännu större del efter årsskiftet) är väldigt finsk. Ekonomiskt visade det sig ändå vara mer lönsamt att bibehålla tvåspråkigheten. En del tänker väl också att det är lite tufft. Många svenskspråkiga virkbybor drog förstås en suck av lättnad.

Ett argument som det ofta tramsas kring i dylika fall är vägskyltningen. Jämmer och elände om kommunens språkliga status förändras, måste man ju byta alla skyltar. Vad dyrt det blir! Det dumma med det resonemanget är nog att man ofta glömmer, tycker jag, att man i en dylik situation faktiskt kanske kunde beakta huruvida ortnamn överhuvudtaget finns på båda språken. Vem har sagt att man behöver översätta ortnamn? Sådant är bara ägnat att skapa förvirring. Folk hittar knappast bättre fram för det. Om det finns vedertagna namn på bägge språken kan man ju lämpligen byta ut skyltar an efter, så småningom. Juridiskt finns inga hinder för ett sådant förfarande.

Det jag kom att fundera på under trippen längs Lojoåsen var om man till och med inte kunde sträcka denna logik till vägnamn? Vad blir bättre av att man råddar bort "Honkatie" med "Furuvägen" ... eller ska det ändå vara "Honkavägen" ....? Ett namn är väl ett namn. Och samma på finska.

lördag 17 november 2012

Är historia vetenskap?

Kaisa Kyläkoski lyfte i sin blogg upp en otroligt viktig sak, en sak som jag länge försökt påtala: att historiker inte redovisar för sina forskningsmaterial i tillräckligt hög grad, och att man till och med i akademisk forskning ännu år 2012 tydligen anser det vara ok att man hänvisar till egna databaser, som inte är allmänt tillgängliga. Vana med att hänvisa till böcker och arkivdokument, inser man inte att digiala material faktiskt är annorlunda av flera orsaker.

1. Då man skapar en databas gör man en hel del antaganden om hur saker förhåller sig, vilka deras inbördes relationer är och kategoriserar och klassificerar olika typer av information enligt olika principer. Detta är en den del av forskningmetoden, som bör vara öppen för granskning.

2. Data innehåller ofta felaktigheter. Det kan förekomma missar då informationen digitaliserats, även om det skett manuellt. Detta bör kunna granskas. Man bör kunna spåra den ursprungliga källan till en enskild uppgift och jämföra den med informationen i databasen. Det är en princip sak som gynnar alla parter, inte minst forskningen själv: att felaktigheter kan hittas och korrigeras.

3. Forskningens resultat påverkas också av de sökfrågor som riktats till datamängden, vare sig det handlar om sökningar i relationsdatabaser eller gruvdrift i data. Därför bör dessa redovisas i samband med forskningen, som en del av forskningsmetoden. Det är mycket svårt för mig att smälta att en akademisk granskare i dag helt skulle låta bli att ställa frågan. För att forskningen ska vara trovärdig och möjlig att upprepa, måste man också veta exakt hur man fått fram de sökresultat man påstår sig ha fått.

4. Digitala material kan enkelt göras tillgängliga och därför bör man också göra det. Rent etiskt och för vetenskapens skull. Man borde alltid länka till digitala källor och resurser, eftersom allt flera texter (också) finns och läses digitalt, varför man ska utnyttja de möjligheter modern hypertext erbjuder.

I grunden handlar det egentligen om huruvida historien är en vetenskap eller inte. Man kan enligt min åsikt inte komma med påståenden man inte redovisar för, ens inom historia. En "databas" är inte en källa, det är en tolkning av källor (digitaliserade material) eller en tolkning av sakförhållanden i världen (digitalbaserade material). Inom vetenskapen kan man i normala fall inte hänvisa till information som inte kan verifieras.

Här behövs en verklig uppryckning från universiteten och en insats från de vetenskapliga biblioteken, som bör integrera sin verksamhet mera med pågående forsknings- och undervisningsverksamheter. Jag vill nämligen tro (verkligen), att det endast handlar om inkompetens och okunnighet. Jag vill inte tro att det skulle handla om att man medvetet pantar på material och resurser. Sådant ser dessutom inte väldigt bra och trovärdigt ut för en forskare eller för ett universitet ...

onsdag 14 november 2012

Övervakning och kostnader

Jag fattar inte alls det här tramset om att miljöövervakningen inte har resurser. Varenda lilla kafé tvingas betala för varenda lilla mjölkprov hälsogranskarna tar. Varenda bygge tvingas anställa byggnadsövervakare. Om man öppnar en gruva borde man självklart betala rejält för övervakningen till myndigheterna. En hemsk misstanke vaknar: är det också skattebetalarna som betalar för STUK:s övervakning av det katastrofala kärnkraftsbygget?

Lite perspektiv på vem man subventionerar med skattemedel  - och i proportion till kostnader, både förverkligade och potentiella skador, tack! Har man inte råd att betala för övervakning, har man knappast heller råd att hantera skador. Då är det bäst man låter bli med hela projektet. Att man satsar på dessa saker vinner dessutom alla på.


tisdag 13 november 2012

Digital delaktighet - vems ansvar?

Blev i dag i samband med ett Inkludera Flera-planeringsmöte av Ulrica Taylor uppmärksammad på hur man i Sverige via stiftelsen .se  koordinerar och organiserar internetverksamheter - inklusive DigiDel. I Finland står inte Kommunikationsverket för information och verksamhet av riktigt samma kaliber. Också Delegationen för vardagens informationssamhälle verkar ju egentligen rikta sig till byråkrater. Verksamheten verkar ha avstannat inom sektionen för "Barn och media". Överlag blir man ju mest ledsen av innehållet. Vi har en rätt vag uppfattning (med för stort eftersläp dessutom) om hur det ligger till med digitala klyftor i vårt land egentligen.

Det är som att det fattas väsentliga innehållsbitar i hela utvecklingen av det finska informationssamhället. Redan för ett tag sedan har man påtalat bristen av ordentliga koordinations- och utvecklingsstrukturer för innehåll av den typ som finns i Storbritannien. Splittringen i innehållet har ständigt ökat med dyra följder. Tur att vi har  JUHTA. Men för att ta i frågan om den digitala klyftan skulle vi gärna behöva en myndighet med resurser och uppdrag. Och det behövs ett betydligt mer pedagogiskt grepp.

söndag 11 november 2012

Svärmintelligens?

Dagens Hesari hade en hyfsad juttu om öppenhet inom beslutsfattande. Läs även Wibergs kommentar, där han resonerar kring s.k. svärmintelligens. Kontentan i kritiken är att direkt demokrati inte alls nödvändigtvis fungerar särskilt bra. Ibland kan majoriteten tillsammans fatta korkade beslut. Det har vi ju minsann sett många exempel på i historien. Världen och samhället är extremt komplexa system, och det är fullständigt omöjligt att alla skulle ha möjlighet att sätta sig in  i eller begripa alla invecklade samband och sammanhang. Det behövs också sakkunskap i beslutsfattandet. Kritiken är bra att minnas.

Foto: John Holmes CC-BY-SA

Grejen är ju bara den, att den typ av öppenhet som förespråkas, och som exempelvis använts vid skapandet av den nya isländska grundlagen, inte alls handlar om att man ska ha folkomröstningar i varje vända. Det handlar om öppenhet i beredningen, vilket ger intresserande och sakkunniga möjlighet att bidra. I slutändan finns ändå en spärr av representativt demokratiskt beslutsfattande,  som gör att man kan förhindra trollande eller dumhet och okunskap, samtidigt som man kan rensa bort klåp och lobbning. Det är en stor skillnad på vi-tänk och svärmintelligens.


lördag 10 november 2012

Medborgarjournalistisk rätt

De glada amatörernas tid är nu. Under gårdagens seminarium konstaterades det att många professionella privilegier är på fallrepet i den öppna digitala världen. Sakkunskap kommer inte längre automatiskt eller endast av formell position eller utbildning. En del amatörer (personer som gör saker av kärlek och ofta utan formell utbildning och ekonomisk ersättning, för att de gillar att göra dem) gör saker ibland lika bra som ett proffs. Ibland bättre. En del alltid bättre. Detta har väckt en hel del oro och raseri bland folk. Ett exempel är fotografer (tack Micke för vinken). En skicklig amatör kan en gång på tusen ta ett riktigt bra foto. Att ta tusen foton kostar ju inte ens mycket idag, så de utbildade fotograferna har onekligen en hård konkurrens många gånger, även om de kanske tar exempelvis fem eller tio riktigt bra bilder på hundra. Det betyder ändå inte att det inte skulle finnas situationer då man vill anställa ett proffs. Själv tror jag dessutom att medvetenheten om kvalitet egentligen kan öka i det bildöverflöd vi har idag, liksom intresset for fotografering. Det torde också gynna skickliga proffsfotografer och fotokonstnärer i längden.

Det ständiga fnysandet och suckandet över Wikipedia hör till exakt samma kategori av arrogans, där de som inte inser att vårt samhälle genomgår en stor förändring mest tappar själva på att gnälla och skälla, i stället för att inse att vad man måste göra är konkurrera med sin kompetens på samma arena. Att man fått en viss utbildning eller anställning gör liksom inte automatiskt att man har ensamrätt att göra något eller att man alltid gör det bättre än alla andra. Men det borde ju rimligen ge en viss konkurrensfördel.

Vad gäller journalistik och media finns det vissa specifika intressanta problem som har juridiska dimensioner. Det förändrade medielandskapet har fått lagtext att föråldras. Tror jag. I juni kom ett viktigt domslut utlåtande gällande crowdsourcing då Helsingin Sanomats granskade potentiella insideraffärer med läsarnas hjälp. Dataombudsmannen ansåg att projektet motsvarade den typ av undantag som stipuleras i femte momentet av 2 § i personuppgiftslagen. I lagen om yttrandefrihet i masskommunikation, som är några år nyare, har man klart gjort formuleringarna sådana, att de till lämpliga delar också gäller exempelvis bloggare. Det avgörande för källskyddet är således inte den publicerande personens utbildning, antällningsförhållande eller juridiska status, utan syftet med verksamheten.

Men i den nämnda lagen som dataombudsmannen hänsvisade till talas det om redaktionella syften (hurdana de konstnärliga personregistren som också nämns kunde vara, är förresten en intressant fråga ...), som gör att lagen inte tillämpas på det arbete som HS gjorde. Dataombudsmannen säger att avsikten med undantaget är just att trygga pressens verksamhetsmöjligheter. Det handlar alltså om en traditionell tolkning av journalistik (= tidningspressen), som nästan får en ekonomisk resonans i dagens värld just för att man betonar det redaktionella. Arbetet är alltså klart knutet till en redaktion och en förläggare kan man tänka. Eller är inte avsikten ändå att främja journalistisk bevakning av samhället? Vad skulle hända med en crowdsourceande bloggare, som skapar personregister?

Själv tycker jag också det var intressant hur Tuomo Pietilänen använde materialet: Det handlade om offentliga material som publicerades som pdf-filer och användarna kunde ge input om olika personer. Men databasen låg inte sökbar för vem som helst (eller har jag bara inte hittat den?), trots att den enligt mig mycket väl kunde göra det. Det handlar trots allt inte om vem som helst, utan om personer som har specifika offentliga positioner och därav följande ansvar. Jag tycker egentligen att det är högst förvånande att nån kommit på idén att anmäla hela grejen. Det verkar ju befängt. Jämför med Svenska Yles utmärkta Maktbasen.

Men skulle jag ha fått göra Maktbasen om jag plötsligt känt för det? Eller borde jag först ha skaffat en uppdragsgivare (som då tillsvidare tydligen helst inte är "allmänheten" genom crowdfunding) som betalar för arbetet och tar juridiskt ansvar? Eller skulle det räcka med journalistutbildning? Vore jag då automatiskt legitimerad persondatabaspublicerare?

Själv tror jag alla skulle vinna på att närmare se dels på syftet med dylika verksamheter, dels den potentiella skada som kan uppstå och uppväga den mot potentiell nytta. Det skulle vara tydligare och mer rätt.

Kultur i omlopp






I går var det äntligen dags för årets Media Information-seminarium. Förberedelserna blev rätt extrema, på grund av härjande förkylningar och andra virus, som gjorde att flera av arrangörerna var mer eller mindre krassliga, bland annat den ena keynoten Anders Mildner. Planen var att ha honom med över Skype, men alltsammans blev ganska mycket krångligare då vi insåg att hela kampusnätet låg nere. Hur skulle vi kunna fixa videokontakten med Mildner, streamen ut på webben som skulle gå över Unis server och hur hantera twitterflödet? Tillhörande allmänt datorstrul satte fantasin och nerverna på prov.


Lyckligtvis var alla involverade personer med god stresstålighet, så problemen blev mest utmaningar och en serie "små" uppgifter att lösas. Vi var tillräckligt många personer med tillräckligt god tillförsikt, som jobbade bra som team. Att nätet sedan kom igång igen en och en halv timme före seminariets början, gjorde dessutom att vi måste lägga om en stor del av den testade tekniken, men det det löste sig också några minuter innan seminariet körde i gång. Kan bara tacka Soc&koms duktiga IT och Bo-Erik Mannerström!

Själva seminariet var inspirerande, tror jag folk tyckte. Åtminstone tyckte jag det. Anders Mildners presentation fungerade bra över nätet och var en skarpsynt analys av hur kulturens flöden ändrats de senaste åren och hur kulturjournalisterna delvis blivit omkörda av olika typers rekommendationstjänster och filtersystem. Kritikerna har fått hård konkurrens och borde se mer analytiskt på vad de kan bidra med och vilken deras uppgift egentligen är.

Den andra huvudtalaren var Lars Lundqvist från Riksantikvarieämbetet. Han berättade om det fantastiska arbete som gjorts i Sverige med att öppna upp kulturarvsresurser (då främst inom hans egen institution). Bland annat berättade han om den Wikipedia-Wikimedia-mashup som nyligen publicerades i Kringla. En sådan lösning skulle antagligen vara helt omöjlig att göra från myndighetshåll i Finland, där minnesorganisationerna fortfarande rätt krampaktigt vidhåller sitt tolkningsföreträde och först nu tar sina första små men hedervärda steg mot samarbete. Insikterna om att Wikipedia kan fungera som publikationskanal, att organisationernas viktigaste syfte är att så effektivt som möjligt tillgängliggöra och sprida sina material och att det faktiskt inte är farligt, låter nog delvis ännu vänta på sig i vårt land. Från publiken kom just lite tveksamma kommetarer kring detta: Hur ska det nu gå om de sakkunniga tappar greppet om sina material? Bland twittrarna (mer erfarna webbaktiva?) var förtroendet och tilliten större.




Efter kaffepausen presenterades tidningsdigitalisering och webbarkivering i Sverige och Finland av Pär Nilsson resp. Esa-Pekka Keskitalo.  De materialen är delvis under upphovsrätt, vilket gör tillgängligheten tillsvidare ofta är dålig, förutom det finska Nationalbibliotekets äldre material. Det gäller inte på samma sätt Yles arkiv, som presenterades av Ida Fellman, eftersom Yle själv äger en hel del rättigheter. Fortfarande finns det ändå många begränsningar som gäller hur material kan användas och tillgängliggöras. I många sammanhang har man talat om, och även nu nämndes, behov av lagförändringar för att få bort orimliga begräsningar som inte gynnar någon. I vissa fall handlar det också om hur man tolkar lagen. Själv tycker jag detta är oerhört viktiga saker, där man önskar att exempelvis forskarsamfundet kunde ställa sig upp till försvar för tillgång till information. Ida Fellmans presentation väckte många tankar om mediehistoria och kulturhistora - fnitter och skratt i salen och förtjusta twitterutrop. Jag vill varmt rekommendera hennes blogg. Men också i arkivet publiceras en hel del artiklar kring materialet, som verkligen är värt att ägna lite tid åt.

För mig kändes det som att bilden blev rätt klar under dagen.  Dels har vi minnesorganisationer som kan och bör förse webben och världen med så mycket data, information och kunskap de någonsin förmår. Det ena utesluter inte det andra: man kan liksom RAÄ satsa på att pusha ut data och information och erbjuda plattformar, där tanken faktiskt inte alltid måste vara att man har full kontroll över innehållet, eller att all av användarna producerad information absolut direkt måste matas tillbaka i systemen; men man kan också, som Svenska Yle, själv producera kontext av hög kvalitet för sina material. Dels har vi just journalister och forskare som kan bidra till detta arbete. Det är också en tänkbar nisch för journalistiken och journalisten: ett sätt att skapa mervärde, kvalitet och kontext är att knyta saker till varandra men hjälp av arkivmaterial, att analysera och granska fenomen också i ett tidsperspektiv. Gör man det bra, behöver man nog inte heller oroa sig för förlorade tolkningsföreträden eller alternativa sanningar.

Höll på att glömma att jag också själv gav en kort presentation av de projekt vi har vid Brages Pressarkiv just nu för att främja webbkultur och öppenhet, dvs Pondus, och vårt utvecklingsprojekt för finlandssvenska tidnings- och tidskriftsarkiv, Presstanda, som nu är i startgroparna. Vi kommer att samla material de närmaste dagarna på vår webbsida, bl a video, foton och en sammanfattning i presentationsform, som Julius Uusikylä lovat göra. Väntar med spänning, i fjol var den lysande.



söndag 4 november 2012

Förändring

Sent omsider läste jag Christopher Kullenbergs Det nätpolitiska manifestet från 2010 och kom igen att fundera över vad som egentligen är annorlunda nu jämfört med före internet. Det är nämligen inte alls så enkelt, tycker jag, om man vill se till de politiska förändringarna. För mig känns de största förändringarna ekonomiska och kulturella. En sak som förändrats är visserligen hastigheten i informationsspridningen. Men nätverk, både öppna och hemliga, har alltid funnits. Jag kan inte hålla med om att det alltid är en politisk handling att koppla upp sig, inte mer politisk än att slå på tv:n eller ringa ett samtal. Handlandet kan kan däremot bli politiskt mycket lätt, beroende på vad man gör på webben.

Att "vem som helst i dag kan publicera sig" är en sak som har större ekonomiska konsekvenser än direkt politiska, åtminstone i länder där det redan tidigare rått yttrandefrihet. I länder där sådan inte råder är man i normala fall fortfarande förhindrad att yttra sig fritt. De dubbla offentligheterna fanns förr i Sovjet och de finns i dag i Kina. Inget nytt där.

Men det är i normala fall svårt att nå en stor publik på webben, även om man har möjligheten i teorin. Det förutsätter kompetens och/eller tur. Det gjorde det förut också, under de traditionella mediernas guldålder. Hur mycket man förändrat världen med internetaktivism är svårt att säga. Förloppen under den arabiska våren försnabbades antagligen rejält och här gjorde Kullenberg själv en verkligen hedervärd insats. Men lika väl har både Pirate Bay och Wikileaks stött på hårt motstånd och FRA-lagen klubbats igenom. Att man lyckades stoppa ACTA berodde väl på att man på allvar förde ut aktivismen också utanför webben. Gång på gång har det visat sig i Finland att offentlighetsbubblorna på webben inte motsvarar det politiska maskineriets faktiska gång.

Det intressanta är på många sätt det ekonomiska, för det är via det ekonomiska de egentliga förändringarna blir synliga. Det märks i förändringarna i förlags- och tidningsbranschen, eller i den existentiella kris upphovsrätten kastats in i. Kullenberg säger att de stora flödena av internettrafik  med slående likhet följer de globala flödena av pengar, varor och energi. (s. 33) Jag undrar vad han avser. Själv tror jag tvärtom att här sannolikt finns stora diskrepanser, som vore intressanta att studera närmare.

Intressant är också resonemanget om huruvida olika etiska principer kan överföras på internet, principer som källskydd eller brevhemlighet. Är det ahistoriskt att förutsätta att dessa för den västerländska demokratin viktiga regler ska gälla också på internet? Samtidigt som vi (lagen) accepterar att upphovsrätten bör gälla i den nya miljön (jfr biblioteken och e-böckerna) övervakar man i Sverige också finsk kommunikation på ett sätt som inte skulle ha kommit på fråga under normalförhållanden gällande snigelpost. Men att samhällets strävan till övervakning eller kontroll per se skulle ha förändrats i förhållande till människor tycker jag inte. Det franska 1700-talets hemliga polissystem var väl en fullgod föregångare?

Den verkliga rysande ahaa-upplevelsen får jag däremot av Kullenbergs formulering som just handlar om de ekonomiska dimensionerna av webben:  "I förlängningen kan man tänka sig att hårdvaran, alltså själva datorn, börjar byggas om i syfte att efterlikna en simpel "mottagare" av information i stället för en neutral paketförmedlande nod i nätverket." (s. 67) Avot: en iPad.

torsdag 1 november 2012

Fem enkla åtgärder för kommunal öppenhet



1. Använd sociala medier

Kommunen bör ha bloggar eller samla flöden från bloggar för alla som arbetar eller deltar i beslutsfattandet i kommunen. De högsta tjänstemännen bör utbildas att förstå att bloggande och eventuellt twittrande är en viktig del av deras arbete - inte någon extra grej. Alla tjänstemän har ansvar för att kommunicera utåt vad man arbetar med, och det ansvaret ligger särskilt på chefer, inte minst kommundirektören. Genom att öppet berätta om vad som är på gång förbättrar man dessutom informationsgången i den egna organisationen och gör medarbetarna mer delaktiga. Det är obegripligt att inte flera direktörer inser detta! Eftersom de inte gör det, bör politikerna kräva det av dem.

Också fullmäktigeledamöter och människor som arbetar i nämnder bör inse att de har en skyldighet att redogöra för vad de sysslar med och att bloggande är ett ypperligt sätt att driva intressen och nyansera bilden som media ger. Varför utelämnar sig så många helt åt vad traditionella medier väljer att skriva om, när man har en möjlighet att själv lyfta fram frågor man anser vara viktiga?


2. Streama fullmäktigemöten över webben

Det kostar marginellt, men ger kommuninvånarna en viktig möjlighet att ta del av diskussionerna och med egna ögon och öron se hur politikerna beter sig i salen. Oberoende av hur många människor som utnyttjar möjligheten, borde det vara en självklarhet eftersom tekniken i dag är så förmånlig och enkel.


3. Öppna data

Lägg ut data, så som EU-direktiven och regeringen föreskriver. De behöver inte vara välbearbetade. Tänk på vilka tekniska möjligheter som finns att skrapa data, blocka dem inte, utan underlätta det. 


4. Gör ett skatteträd

En del av datan borde kommunen själv bearbeta för ökad transparens. Det viktigaste och enklaste är ekonomisk data. Varje kommun borde ha skatteträd för de senaste åren. Även andra grafiska presentationer av kommunens data borde tas fram och kartor användas för att visa information. Det finns bra och enkla tjänster för att göra detta.


5. Koppla in biblioteken

Be kommunens bibliotekarier leta reda på och sammanställa relevant information på kommunens webbsidor och knyt biblioteken överlag närmare alla övriga verksamheter inom kommunen. Bibliotekarierna har något att ge var och en och kan alldeles säkert bidra med viktig informationssökning, - förvaltning och -spridning. Biblioteken borde också fungera som drivande krafter för att öka digital delaktighet i kommunen. Be biblioteket göra upp en åtgärdsplan eller ett program för att öka tillgången och kompetenserna att nyttja webben bland alla kommuninvånare. Följ upp!

***

Uppdatering: Här en bra sajt som skrapar info: Datavaalit.