torsdag 4 april 2013

Historielöshet och objektivitet

I dag gjorde jag en snabbinsats på ett seminarium om pedagogikens och uppfostrans historia. Jag misstänker starkt att det tyvärr denna gång var mer väldigt mycket mer givande för mig än för min publik. Efter Minna Ahokas som vanligt intressanta föredrag lyckades jag haspla ur mig några kommenterande tankar kring frågan om olika aspekter på frågor om uppfostran, upplysning och böcker. Saken är nämligen enligt mig extremt komplex. För det första: vad avser man med "kasvatus" - är det pedagogisk teori (lärdomshistoria) eller praktiker kring uppfostran och socialisering av barn? För det andra: vad avser man med "upplysning"? - Frågan förbigick jag på publikens begäran denna gång. För det tredje: vilket är förhållandet mellan böcker/läsande och uppfostran/utbildning? Det finns ännu fler aspekter men dem skippade jag denna gång inledningsvis.

Men det som jag tyckte var för mig nytt och intressant, framkom i Antti Saaris presentation av pedagogikens historia under 1900-talet. Han talade om hur man kontinuerligt levt i övertygelsen om  att man snart uppnår det perfekta pedagogiska systemet; helt objektivt sett det bästa, mest neutrala, vetenskapliga och objektiva utbildningssystemet som inte kan påverkas av ideologier eller subjektiva tolkningar. Tanken är ju förstås helt absurd. Men denna vetenskapliga övertygelse som hela tiden haft fokus på framtiden, har gjort att man inte egentligen sett de historiska och därmed samhälleliga och ideologiska sidorna av det pedagogiska projektet. Det hela blev alldeles fantastiskt tydligt i kontrasten till Minnas efterföljande presentation om upplysningstidens bokkultur i 1700-talets Finland. Hela grundtanken om en likadan utbildning för alla skulle ha varit helt surrealistisk på 1700-talet!

Genom att spegla vår tids pedagogiska idéer mot historien kan vi synliggöra dolda antaganden och strukturer i våra resonemang. På samma sätt som ett genusperspektiv kan hjälpa oss att göra medvetna val kan pedagogikens historia hjälpa oss att göra det. Hur har man till exempel resonerat kring studentexamen under olika tider? Att hitta ett sätt att gynna specialisering, mångfald och bredd samtidigt kan vara avgörande för hur vi lyckas som samhälle. Trenden att öka specialiseringen i skolan och minska på den inom universitet är enligt min åsikt en utveckling i alldeles fel riktning. Men det är kanske en annan diskussion. Eller någon som kan utbildningshistoria bättre kan kanske utveckla tanken lite vidare.




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar