söndag 28 april 2013

Upphovsrätt och forskning - det är något jag inte riktigt förstår

Diskussionen går rätt het just nu om så kallat "näthat". Det är ett obehagligt fenomen, som vi försöker förstå. Vem är det egentligen som sysslar med sådant, varför? Hur kan vi komma åt själva problemets orsaker, motverka det, förebygga?

För att kunna göra det effektivt behövs forskning. Att polisen lyckas ingripa och ibland få slut på enskilda fall räcker inte. Vi behöver förstå mekanismerna, strukturerna i hela fenomenet. Hur kunde man forska i ett sådant fenomen? Hur kan vi stöda dem som råkar ut för anonyma hotelser? Information skulle antagligen också hjälpa dem att förstå och uthärda: att andra råkar ut för liknande, att det är enstaka personer (har de hotat andra också?), att dessa personer kanske är allvarligt psykiskt störda, att få verkligen förverkligar sina hotelser (vilka är de, vet polisen det?). Det finns säkert en hel del kunskap hos polisen, men det finns också väldigt mycket spekulationer och gissande om hur det förhåller sig med dessa saker.

Antagligen behövs det både kvantitativ och kvalitativ forskning. En forskare kanske lyckas spåra någon eller några personer som sysslar med trakasserier på nätet och kan djupintervjua dem och analysera material. Men vilken är massan, helhetsbilden av hatskriverierna? Och vad händer då ett drev sätter igång på Facebook? Kan då en forskare kopiera och samla in material utan lov av "upphovsmännen" och Facebook? Ja - men endast för "eget bruk". Är forskning eget bruk? Vad händer när forskaren borde deponera materialet i ett arkiv eller någon annan forskare vill granska forskningen eller återanvända materialet?

Eller hur kan vi förstå hur nyheter och rykten sprider sig i sociala medier? I den anglosaxiska världen är det inget juridiskt problem att för forskning samla in material. Också arkiv kan göra det: Library of Congress samlar in Twitter. I Finland sparas visserligen en hel del webbmaterial av Nationalbiblioteket, men tappar vi exempelvis Facebook, tappar vi ganska mycket. Kan ett arkiv i Finland gå in och samla material från Facebook för framtida forskning? Vad säger juristerna och hur tänker man egentligen inom ledningen för forskning och kulturarv, dvs inom Undervisnings- och kulturministeriet? Eller har jag missat något i lagstiftningen när jag ser ett problem här?

4 kommentarer:

  1. Problemet med näthat är infrastruktur. Websajter har inga eller dåligt fungerande instrument för moderering.
    Detta problem kan byggas bort med relativt enkla medel.

    1. Ranka alla kommentarer med gilla och ogilla-knappar. Bara en gilla-knapp som på hbl.fi är värdelöst.

    2. Högt rankade kommentarer kommer högst upp, lågt rankade lägst ner. Riktigt låga rankningar görs osynliga (raderas dock ej)

    3. Grova överträdelser anmäls med en anmäl-knapp

    4. För att kommentera måste du regga dig. Registreringen får vara anonym.

    5. Känsliga ämnen kan ytterligare kommentarsfilter sättas in. Tex endast konton som varit registrerade 3 mån. el längre med hundra gilla-klick under bältet får kommentera.

    SvaraRadera
  2. Tack. Det var konkreta och bra råd. :) En sak är också att man kan fundera på att författaren o a kunde också delta i debatt. Hatpost finns ju dessutom också, tyvärr ... Och forskningen och upphovsrätten dock fortfarande ett problem ...

    SvaraRadera
  3. Det är inte lite du begär! På Yle har vi mappar fulla med projekt lagda på hyllan för att upphovsrättsfrågorna är oklara. Lagen är gammal, men det är inte hela förklaringen. Lika ofta handlar det om att det inte finns en förhandlingspart som har fullgoda fullmakter att ingå avtal eller att själva förhandlingsprocessen blir så dyr, virrig och långsam att projektmakarna helt enkelt lägger sig. De ekonomiska påföljderna kan bli gruvliga för ett mediebolag som gör övertramp. Men gäller det samma forskningen? Jag kan inte påminna mig om ett enda fall där forskning och upphovsrätt kolliderat på samma sätt som inom medievärlden. De ekonomiska intressena är, både på gott och ont, knappast lite framträdande på den arenan. Jag kan tänka mig en konkurrens mellan privata och offentliga mediearkiv, men inte heller den kan väl vara blodig. Eller har jag fel?

    SvaraRadera
  4. På Island lär man åtminstone ha kommit till att alla arkiv med fördel kan vara öppna och tillgängliga, det är enklast. Men hos oss sitter ju licenspolitiken ganska stadigt, trots att EU inte gillar den ... Gällande forskning och undervisning tycker jag det ändå skulle vara fullt rimligt med ett undantag i lagen. Nuvarande situation är helt ohållbar. Inte ska en forskare eller ett arkiv behöva handla i en gråzon och vara orolig för att råka illa ut. Det gynnar ingen.

    SvaraRadera