Goda råd för innovation

Läser för närvarande Martti Häikiös och Essi Ylitalos biografi över Yrjö Neuvo, en av nyckelpersonerna för framgången inom finsk teknologihistoria och vid skapandet av Nokias succé. Den är intressant läsning, tycker jag, och kräver inte att man förstår sig på digitalteknik eller signalöverföring, trots att tillräckligt många akronymer och fikonspråkliga hänvisningar finns inbakade i förbifarten, så att en mer teknikkunnig person sannolikt väl kan orientera sig också i den forskningsmässiga kontexten.

Själv läser jag det förstås som en mer sociologisk eller lärdomshistorisk berättelse. Det första jag kan säga att jag ser en viss parallell till hur Björn Wahlroos skapade sin karriär. Det fanns en tid då skärpta ungdomar ur de stora årskullarna, som av sin föräldrageneration försetts med alla bästa tänkbara förutsättningar till utbildning och karriär, kunde skaffa sig en enorm fördel på hemmamarknaden genom att fördomsfritt internationalisera sig via universitetsstudier i USA. De nätverk och det avancerade kunnande som man där kunde skaffa sig gjorde de återvändande begåvade akademikerna till guruer direkt. När jag säger detta vill jag förstås ingalunda förminska deras personliga vetenskapliga insatser, men det står alldeles klart, att dessa personer kunde komma hem med kontakter och kompetenser som var på en totalt annan nivå än vad som vad legio här hemma. Den skillnaden har lyckligtvis krympt i dag genom att forskningen blivit så mycket mer internationell.

En annan sak jag funderat på under läsningen så här långt, är att jag nu ser det klarare hur man tänker kring forskningspolitiken idag, varför man gör det man gör. Man försöker förstärka och återskapa Nokia. Och typ inget annat. Vad som kanske lite missas är detta: Liksom banbrytande forskning oftast (alltid?) enligt t ex Peter Burke, sker "vetenskaplig innovation" ofta i nya dynamiska miljöer som inte belastas av för mycket byråkrati och traditioner, utan där kreativa personer får agera fritt och i synnerhet snabbt och effektivt, utan att hela tiden till exempel behöva rapportera, planera och skriva projektplaner och ansökningar som de flesta i dag måste göra. Det betyder helst nya (för att forskarna ska ha maximal möjlighet att forma verksamheten enligt vad som är rationellt för dem), små och trygga miljöer med lite styrning och tillräcklig kontinuitet och fokus på kärnverksamheten.   Ett visst omskakande av gamla strukturer är kanske inte helt fel, men jag tänker man faktiskt kanske inte alltid borde göra det genom att skapa större enheter. Andelen administration ökar lättare, ju större en organisation är.

Det andra som gör mig lite ledsen och beklämd är hur svårt humaniora och samhällsvetenskapaer har att klara sig i dag, eftersom de inte riktigt passar in i det här tänket. Jag skulle ändå vilja ställa frågan om inte risktagningen inom forskningspolitik skulle vara betydligt mindre, om man satsade lite mer på humaniora. Ingen investering är så säker som en satsning på humaniora och bildning. Trots att reslutatet inte kan mätas direkt i pengar, skapar det välfärd och välmående och är också en förutsättning för internationell konkurrens på bred front.